Aftonbladet – 25 februari 1858, sida 3

Lokalbref. Jag fortsätter i dag, bror Svante, mina epistlar-om teatercensuren, denna utväxt på våra grundlagar, hvilken så oförtänkt sköt upp, men hvilken lika lätt skulle kunna bortskäras, och ovilkorligen borde det, innan den suger friskheten ur den dramatiska författarekonstitutionen, hvad den verkligen nu hotar ätt göra mer än någon anar. Jag berättade dig senast att representanterna för våra enskilta teatrar, med den outtröttlige Lindeberg i spetsen, inlemnade till Kongl. Maj:t en skrift för att få denna förhatliga makt upphäfd. Skriften inlemnade den :30 September 1844, och frågan hänsköts till öfverståthållareembetets och våra tjugofyra; landshöfdingars utlåtande. Detta är lika obekant för dig som för allmänheten och bör derföre intressera er båda. Det märkliga härvid är, att nämde myndigheter — censorerna sjelfve — icke alls fingo del af ansökningsskriften, denna väl motiverade inlaga, utan helttvärt, d. vy. s.. utan någon uppgifven anledning, befaldes genom :en kongl. skrifvelse: att inkomma med sunderdånigt yttrande och upplysning huruvida och hvilka andra föreskrifter än de hittills gällande i afseende å censur af teaterstycken, som på enskilte teatrar uppföras, må anses vara af behofvet påkallade. Också togo tretton af höfdingarne, jemte öfverståthållaren, den kongl. skrifvelsen — kostligt nog — i den meningen, att de borde utlåta sig huruvida några. skärpta. åtgärder borde vidtagas i afseende på censuren, men voro, med undantag af en, ändå nog humana att yttra, det de ansåge någon förändring i detta fall ej vara af behofvet påkallad. Håamaniteten gick dock längre hos de öfriga landshöfdingarne, hvilka, i anledning af deh, enligt deras tro anledningslösa kongl. skrifvelsen, likväl genom sjelfva frågan fingo anledning att uttala hvad de hade på hjertat. På den grund: att censurförfattningen vore en ordningsstadga, den der kunde och borde förbättras. gjorde de enhvar på sitt håll åtskilliga anmärkningar, mer eller mindre välbetänkta — — — I korthet skall du få reda på det hufvudsakligaste. Tillstyrkande censurens bibehållande, ansåg landshöfdingen i Wisby (von Hohenhausen) att den likväl. borde . inskränkas till de--stycken, som äro nya (otryckta) eller icke uppförda på kongl. teatern i hufvudstaden. Detsamnra bade flere talare under ständernas öfverläggningar också tillstyrkt, men utan att vinna gehör, .och hade dessutom påpekat den ancmalien mot budet om likhet inför lagen; att sistnämde? teater ensamt:skulle vara fritagen från censurens obehagliga öfvervälde. Likaledes gillande hufvudsaken, insågo dock censorerna i Halmstad, Wexiö, Örebro och Kristianstad (herrarneVirgin, Mörner, Bergensköld -och:-vonRosen)det obilliga i-sin: makt ETS TTT OSAAAAEUAARIESENEESSEAKGRGERKRNERENEAS ng rn