Aftonbladet – 24 februari 1858, sida 2

Himlen vare loft sade Dick. Englarne skulle hafva gråtit öfver hennes fall — så ung, så värnlös, med endast en broders kärlek till värn och beskydd —en mor kunde hafva varnat och upplyst henne. Jag gjorde intetdera, sade Sam, ty han älskade henne just för denna oskuld, hvars sköna glans en sådan förklaring skulle fördunklat; men jag vakade öfver henne, uppmärksam och nästan lika ursinnig som en spårhund. Jag lät henne aldrig gå ut ensam. Jag väntade bakom kulisserna till dess hon lemnade scenen, för att föra henne till sin klädloge; skyndade sedan att kasta af mig min kostym och var tillbaka lagom för att taga emot henne och föra henne derifrån. Jag var till slut nästan från vettet, tillade han; så många intriger spelades. Skulle du kunna tron, frågade han, att de, som arbetade på hennes förderf, till slut mutade en blind flicka, som Pet varit god emot, att lemna henne ett. bref med lockande, ehuru vanhederliga anbud? ä Och hur gjorde din syster dermed? Hon var sig alltid lik, svarade hennes bror; hon höll det löfte hon en gång gifvit mig och lemnade mig det obrutet. Det var från en engelsman. Fick du reda på hans namn ? Det var icke undertecknadt; men genom en besynnerlig öfverensstämmelse var jag i stånd att få reda på brefskrifvaren, då jag jemförde hans bref med andra, som kommit i mina händer. Andra bref? Ja, som röra dig. ; Röra mig upprepade Dick med okonstlad förvåning; hur är det möjligt att jag har något att göra med dem? Jag har aldrig i mitt lif skrifvit till någon utom mr Barnard och hans dotter.