Aftonbladet – 24 februari 1858, sida 2

sin väg för att slippa emottaga, icke honom; men hans vän. Nå, nå, mumlade han; visst har han sina skäl, och det är alltid bäst att vara försigtig. De stego af vid porten och gingo uppför allen, till dess de kommo fram till en sluttande gräsplan, som sträckte sig ner till vattnet. En stor alm, som växte på den, höjde sina väldiga grenar deröfver, och gafen ljuflig skugga åt en vagga, hvari ett barn, omkring tre månader gammalt, slumrade. Nedanför vaggan låg en stor, vaksam hund. Hastigt reste han upp öronen och morrade. Ett fruntimmer, till ålder och utseende lik en ung flicka, klädd i en elegant morgondrägt, reste sig upp från sin nedlutade ställning öfver vaggan, hotade med fingret och sade: stilla Gog, ned med dig! Det trogna djuret, knapt mindre förståndigt än den anspråkslösa, men icke glömda vän, efter hvilken det blifvit uppkalladt, lydde henne genast och lade ned sitt stora hufvud på framtassarne, men höll sina ögon fästade på Dick, som nu, följd af Sam, kommit fram. Han och Pet kände igen hvarandra genast; det fanns hvarken tillgjordhet eller tvekan på någondera sidan. Den unga modren kastade sig i hans armar och bjöd honom sin kind att kyssa, med samma oskyldiga förtroende nu, som då de voro barn, Pet, goda Pet! utropade den unge mannen; jag kan ej beskrifva hur glad jag är att återse dig; låt mig se på dig, tillade han och sköt henne sakta ifrån sig. Hur vacker du har blifvit! blifvit, sade jag så? Du har alltid varit det; men tiden har lagt själens och sinnets skönhet till den du fått af naturen. Din bror kan med skäl vara stolt öfver dig. (Forts. följer.)