Aftonbladet – 24 februari 1858, sida 2

— Under borgareståndets diskussion på förmiddagen i anledning af sammansatta lagoch bankoutskottets utlåtande angående räntans frigifvande för banker, hvarom hr Björck för någon tid sedan väckte motion, som utskottet nu afstyrkt, kom äfven det i Hamburg afslutade statslånet på tal. Hr Almgren uppträdde med stor skärpa mot hr finansministern och ansåg, att då låneoperationerna blifvit af honom ledda, han ensam borde bära ansvaret för dem. De vilkor, hvarpå finansministern ingått, vore, i talarens tanke, kränkande för statens värdighet och skulle högst menligt inverka på dess kredit; hvarjemte talaren omnämde Bhurusom, vid den tid då lånet afslöts, hr Heines vexlar i Hamburg diskonterades mot 2 procent. Hr Wallenberg trodde, att man borde taga i betraktande de förhållanden, hvarunder lånet negocierades, och icke dem, som sedermera inträdt, samt erinrade att hr Almgren just var bland dem, som inom borgareståndet allraifrigast understödt regeringens proposition i ämnet. Det hade icke varit ett lätt uppdrag som finansministern erhållit, och talaren ville icke nu efteråt instämma i det högljudda klandret, om ock valet af ombud icke varit det lyckligaste. Hr Muren sökte ock att försvara finansministern och upplyste, att det var en stor skilnad emellan diskonträntan på korta vexlar af första slag och räntan för lån på längre tid. Talaren tycktes icke finna något anmärknings värdt vid hela låneoperationen. Hr Lallerstedt fann orsaken till det mindre lyckliga sätt, hvarpå låneoperationerna slagit ut, hufvudsakligen böra sökas deri, att två utländska lån på en gång för statens räkning upptagits genom olika personer och alldeles oberoende af hvarandra. Talaren erinrade, att i den motion han gjorde före krisens utbrott lån för bankens räkning endast i det fall föreslagits, att jernvägslånet icke kunde mot nog billiga vilkor upptagas. Mot de personer, finansministern och hans ombud, som haft befattning med lånets upptagande, hade tillräckligt klander blifvit riktadt. Man finge dock icke så mycket sysselsätta sig med personerna, att man alldeles glömmer våra intrasslade institutioner och hvad som egentligen bör skrifFT re RE EE RE ET Tr tr, Ta RT nn,