Aftonbladet – 24 februari 1858, sida 2

BETE ET AR RR SE ES AN AE till din heder. Jag känner mig sjelf som en riktig odugling, jemförelsevis. Jag afundas dig det lifvande nöjet af resor i främmande länder, de vexlande scener hvari du deltagit — ja, allt hvad du sett och erfarit. Du glömmer pröfningarna, sade hans vän. De äro öfver nu. Ja väl, men liksom sår hafva de lemnat ärren qvar. Jag tror att jag icke är otacksam för de fördelar jag vunnit, men ej en gång för denna vinst skulle jag genomgått alla lidanden, om jag på förhand kunnat ana dem. Innan de båda vännerna skildes, kommo de öfverens att tidigt följande förmiddag resa ut och helsa på Pet. Sam säde att han skulle skrifva och underrätta henne om deras ankomst. Dick föreslog attde skulle öfverraska henne. Nej, sade den förre, tankfull, det fins skäl som förbjuda det. Dick gissade hvilka de voro; han förmodade att Sam syftade på den hemlighetsfulle maken, angående hvilken han kände sig vida mindre tillfredsstäld än han ville låta märka. Ej att han betviflade hvarken Sams sannfärdighet eller Pets renhet, men hans flärdfria, öppna och redliga karakter upprördes vid hvarje skymt af hemlighetsmakeri. Det var en vacker dag då de reste till Woodbine Cottage, namnet på Pets bostad vid Richmond. Under vägen roade sig de båda vännerna med hundratals gissningar hvad Pet skulle säga, om hon skulle känna igen Dick eller ej. Då de nalkades porten till parken, körde en vacker faeton, dragen af ett par eldiga hästar, ut derigenom och tog af åt en annan väg än den, hvarifrån vännerna kommo. Sam kände tydligen igen vagnen och såg nedstämd ut. Det var, bans svåger som for