Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 3

odödligheten. Derför anlitas den också. måhända är man också icke minst derför mån om att med stora summor underhålla denna nrättning, hvilken eljest onekligen är en lyx if de mest tärande man kan tänka sig. En vanlig målad tafla är dock icke fullt att rä na på — habet sua fata — och man känner hur länge Gustaf IV Adolfs porträtt varit på Gripsholm bannlyst ur konungaraden. Men ir man en gång af gobelins-artisterna väl ömmad i silke och sömmad i guld, äro ens irag i väfstolen återgifna med hr Chevreuls beundransvärda sefirgärner, och tapisseriet selan vederbörligen insatt i sin vägg någonstäles, betänker sig en efterverld på att begå tt sådant helgerån som att kassera mig och ifva mig ner från min lugna plats. Jag har iertill i sanning i min tid kostat alltför mån;a tusen francs, och jag har dertill under alla ;mständigheter för stort värde som konstprolukt, skulle jag tro. Gobelinsporträtterna äro, med afseende på sonsten att odödliggöra, af ungefär samma naur som plafondmåleriet, hvilket icke är nåzon dum metod. I de stora salongerna på Tötel de Ville, äfvensom mången annorstädes. ir detta, säkerligen icke utan chance, användt. hafva nyss antydt, hurusom vanliga lösa aflor lättare kunna vara underkastade förän Irade tiders ondskapsfulla afsigter; man väler derföre heldre att låta måla sig någorstäles uppe i taket och på sjelfva takets grund. J)er har den onda tiden mera besvär med at: vå upp och skulle ådraga sig kramp i nacker ned att pensla öfver. Är namnet högt som tt kyrkhvalt, ho skulle kunna förderfva mig — menar jag! Med andra ord, mycket här i verlden kar göras om — helst i Frankrike — opinioner an göras omy historien kan göras om, äfven n styrelseform kan här göras om på en natt — men takmålningar målas icke omlika lätt. ;ch det skall, som sagdt, ett sådant barbari ill som nationalkonventets af 1794 eller välärdsutskottets af samma år, för att på en ;obelinstafla behålla figurerna, men ändra ufvudena, och t. ex. låta Creusa och hencs far, bli qvar, men sprätta kronorna och liademerna af dem (Historiskt.) Jag skulle från gobelinstapeterna hafva en ätt öfvergång till andra härvarande konstamlingar, mus6er, gallerier; men jag vill cke af tillfället låta mig förleda till detta skick, som eljest är för turister så allmänt, tt beskrifva en hop saker, hvilka dock måste ned egna ögon ses för att rätt kunna njutas. ag ville göra ett undantag från min föresats, . ex. för en sådan konstprodukt, som Murillos tora Madonnatafla på Louvren (och måhända ör jag det äfven en annan. gång) mästertycken af den art, att man har rätt till att jeröfver skrifva åtminstone estestiska etyder, m ej hela böcker, i ett allmännare intresse, n den flyktiga och ytliga kuriositetens; men ag skall en gång för alla ganska visst förkona er från alla kataloger. Tillåt mig som otis blott i förbigående nämna, att Luxenbourgalleriet för ögonblicket befinner sig skäligen illa ehandladt, i det en stor mängd af de bästa tyckena dels äro utlånade till en exposition London, dels af andra grunder, mig icke ullt bekanta, saknas. Jag har sålunda bland nnat förgäfves sökt efter Wickenbergs vinerstycke. . På Louvren håller man alltjemt å med restaurerandet af: den inre hälften af et stora galleriet, den del, der eljest den rika olländska skolan är inrymd, och jag torde ålunda knappast denna gång få nöjet återse essa alla feta Rubens-englar, som med så nycken naivetet vända det riktigt holländska artiet till, alla dessa andra gödda Rubensnatronor och utvecklade skönheter, i hvilka ag fordom fann ett så pikant studium af en id, mot hvilken den närvarande åtminstone r betydligt magrare, om icke annat. Jag anhåller för öfrigt, att det icke må pptagas som en förnärmelse mot den nämde tore holländske mästaren, om jag här, i amma sans comparaison, gör, i stället för Ila konsthistoriska eller konstfilosofiska utygter, en liten beskrifning på den dråpliga tställning af denna gång icke färre än fyra feta oxar, hvilken i dessa dagar, efter urammalt. skick och bruk, här egt rum till arnevalens firande och den parisiska allmänetens oskadliga förnöjelse. Ni vet, att proessionen med den feta oxen i sjelfva veret innefattar hvad som är qvar af karnevan i Frankrike; försvunne den, hvad vore frigt? Några offentliga maskeradbaler af ytrst tvetydig betydelse, några sömniga figuer, vankande morgonen efter fettisdagsnatten, tillsölade kostymer, omkring på bulevarerna, försökande ett gäspigt skämt och frende ett godt humör, som knappast längre ör till tiden. Den feta oxen är under ett i påfallande armod alltid något, som fyller. Oxprocessionen, hvilken alltid företer en iss dråplig pomp, bekostas af slagtareembets feta kassa och förestås af någon fet slagre, hvilken för året är innehafvare af de taste fyrfota subjektetna för föten. Det är enna gång mr Duval, slagtaremästare och fondateur af åtta eleganta och komfortabla ouillonsetablissementer i särskilta delar af aris. (Dessa etablissementer äro för öfrigt anska förtjenstfulla inrättningar och äfven erkligen eleganta; ett af dem; vid Rue Montequieu, har högtiden till. ära varit sedan i ;ndags utvändigt dekoreradt med flaggor och ransar samt ett slags tablå, bestående af fenne slagtade oxar, upphängda med artistisk nak, och mellan dem en snillrikt tatuerad irkropp, det hela -omgifvet med festoner och