Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 2

sina, icke just alltid så passande anmärkningar och infall. Det var löjligt att se den ifver hvarmed de gåfvo plats för någon aktör på modet, som struttade förbi dem med hela värdigheten af tio pund i veckan, och, i motsats dertill, förföljde med sina opassande anmärkningar nåfon stackars luggsliten författare, som endast ade sitt snille till förespråkare. Detta var den lärdom deras yrke hade gifvit dem — anspråkets seger öfver vettet har länge varit en af dess svaga sidor. Det var icke utan en viss darrning Dick banade sig väg genom hopen och inträdde i den svagt upplysta förstugan, afdelad i tvenne hälfter, hvaraf den inre utgjorde den kula, der Cerberus, scenens dörrvaktare, hade sitt tillhåll — den yttre tjenade till ett: slags förmak, der åtskilliga dagdrifvare väntade att få tala med direktören. Jag önskar få tala med den herre som spelar Harlekinn, sade Dick till den ofyannämde funktionären, en tysk af ett tungt och trögt utseende. Hvilkendera, sir? de äro två.n Ynglingen försökte att göra sig begriplig. Huru! Ni känner icke hans namn ? afbröt mannen. Är det signor Smitherini eller herr Samerili? Den herre jag söker är engelsman.n Dörrvaktaren höjde på axlarne med en blick af medömkan och otålighet, Men jag skulle tro, tillade den förre, träffad af en viss likhet i namnet, att hr Samerili är den person jag menar. Den herrn är icke kommen ännu; ni kan vänta i förstugan. Dick tog vinken i akt och satte sig på en söndrig bänk nära kakelugnen, bredvid en medelålders man i väl borstade, men luggslitna svarta kläder, som med en pappersrulle i handen