Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 1

Vid genomögnande af de med senaste posterna :ankomna temligen sparsamma underrättelser från England, som kunna bidraga till att ge begrepp om ställningen derstädes före den nu inträffade ministerkrisen, finner man att den af regeringen framlagda billen rörande Ostindiens :administration stött på ganska betänkligt motstånd och att detta måhända uti icke så oväsentlig mån bidragit till Palmerstonska ministerens beslut att afträda. (De yttranden af Times, Morning Post, Chronicle, Advertiser och Daily News, som i en artikel uti. gårdagens blad i korthet omnämdes, gälde, såsom ock under utrikesafdelningen riktigt uppgafs, den ostindiska billen och icke komplottbillen.) Vid den första dehatten rörande denna bill uppträdde Rocbuck för densamma. Han anmärkte, att England vid eröfringen af Ostindien hade; öfverträdt nästan alla moralens bud; det hade: dervid visat både: tapperhet och insigt, men föga äver Likväl trodde :han, att det engelska väldet,. huru det. nu än må ha tillkommit, kan bli högst välgörande, för indiska folket, som icke kan regera sig sjelft. Det vore nu fråga, hvilken regeringsform vore den mest passande för Indien och -om den närvarande tidpunkten vore den mest lämpliga för en systemförändring. Indien vore ingen koloni, utan ett eröfradt område och man måste i afseende på detta land göra gällande en annan princip än den, som man lägger till grund för förvaltningen af en koloni. Antingen kunde man bibehålla den nuvarande dubbelregeringen, eller lägga hela regeringsmakten tillbaka i händerna på ostindiska kompaniets direktorium, eller också antaga lord Palmerstons bill. Hvad den förstnämda metoden anginge, så förstör en all. ansvarighet; i fråga om den andra måste han påstå, att det aldrig i verlden gifvits en sämre regering än nämde direktorium, hvarom äfven lord Macaulay, kompaniets försvarare, burit vittnesbörd. Det återstår sålunda endast att antaga lord Palmerstons förslag, som efter-talarens tanke med några modifikationer skulle gifva Indien den bästa regering, för så vidt det vore fråga om en förvaltning, utgående från England. Äfven Duff talade för billen. Whiteside deremot åberopade Charles Woods år 1853 gifna vittnesbörd om den ostindiska dubbelregeringens nytta och nödvändighet och stödde sig äfven i sin opposition mot billen på Wellingtons och Macaulays auktoritet; Lowe hänvisade på de oredor och missförhållanden, som den nuvarande ostindiska administrationen åstadkommit, och vidrörde bland annat den besynnerliga ånomalien, att ostindiska kompaniet kan föra krig mot en makt, med hvilken Englands drottning står på fredlig fot. Sir H. Rawlinson sökte ådagalägga, att närvarande tidpunkt vore den. rätta för genomförandet af en dylik reform. Debatten prorogerades, som bekant, till den 18, då, enligt telegrafunderrättelse, öfverste Sykes, Sir Lytton Bulwer, lord Jöhn Russell och Disraeli uppträdde emot densamma, och den försvarades då endast af lord Palmerston och sir Charles Wood. Emellertid blef billens framläggande då beviljadt med 318 röster mot 170. a ag