Aftonbladet – 22 februari 1858, sida 2

och stundom lika retlig och nyckfull som ni sjelf. Baroneten fann att hans ställning var ganska. osäker, der han, af afundsamhet mot Dick, önskade få fast fot. . Genom, en våldsam ansträngning bemästrade han den naturliga retligheten i sitt lynne, gick fram till soffan och gjorde en ursäkt, så enkel och hjertlig, att den med. största. vänlighet blef antagen. Broderiet gömdes försigtigt undan denna gång. Det är rätt, Mark, utropade Marion med sitt vänligaste leende. Ni vet att vi alla se er gerna, då ni talar vänligt och tänker rätt. Så sköna de läppar än voro, som gåfvo honom denna tillrättavisning, så kände han dock djupt dess skärpa, och den unge mannen lofvade inom sig, att hon en dag dyrt skulle få plikta derför. Han kände, att om han stannade qvar längre, kunde hon lätt få förnyad anledning till missnöje emot honom, och han steg derföre upp för ratt gå. Då han sade Dick farväl, räckte han honom handen med så mycken skenbar hjertlighet, att denne utan ett ögonblicks tvekan mottog den. Kom med mig, Dick, sade han; jag måste visa dig mina hästar; du har ej sett dem ännu, Följ bara med mig för några minuter, fortfor han, då han såg sin gamla skolkamrat på väg att. svara nej. Jag förstår mycket yäl att det är ett större nöje som håller dig qvar; än hväd jag nu kan bjuda dig. De båda fruntimren, som hade åtskilliga beredelser att tänka på för Marions besök hos sin mormör följande dag, stego upp och lemnade de båda vännerna allena, Jag är rädd att jag bar mig åt som en stor narr,, anmärkte baroneten, då de voro ensamme. Ja, nästan så,, sade Dick.