Aftonbladet – 22 februari 1858, sida 2

Dertill är mitt lynne skulden, men icke mitt hjerta; det är alltid godt. Nåväl, hvarföre låter du ej då ditt hjerta rätta ditt lynne, Mark, svarade Dick; det kan ej vara så svårt, om du blott föresätter dig det. Jag kan icke, utbrast den unge mannen med häftighet. Jag har beslutat det hundra gånger, och lika ofta brutit min föresats. Jag tål ej motsägelse, i synnerhet då den är förenad med sarkasmer. Hvilken förrädisk snara den listiga qvinnan lade ut för mig med sitt broderi, sin kambrik och sitt mönsterly , Det var ämnadt-som en tillrättavisning., Som jag alldeles förnekar henne rätt att gifva mig. Jag är hvarken hennes elev, eller hon min vän. Jag skulle bättre tålt den af dig, Dick, tillade han. Det hade i alla fall icke varit den första du gifvit mig Den uppriktiga och vänliga ton; hvarmed han yttrade. detta, slog icke felt att göra intryck på ynglingen, som trodde honom mena hvad han sade och började känna deltagande för den förödmjukelse han erfarit. Kom, sade han, i mening att förströ honom; låt oss gå och se på dina hästar. Nej, nej. Hvarför icke? Du föreslog det ju nyss. Blott en förevändning, svarade baroneten, att få tala med dig ensam. Tror du jag är en. sådan. tomhufvad, hjertlös narr, att jag skulle vilja skryta med min rikedom för dig? Du Borde känna mig bättre än så. Tusen. gånger heldre då skulle jag vilja dela den med dig. Jag tror dig, Mark! Ja, vid min själ, jag tror dig utropade Dick. och tryckte hjertligt hans hand. Om äfven andra döma strängt. Om ditt retliga och stundom öjemna lynne,; så har du. åtminstone i mig en vän som är dig tillgifven.