Aftonbladet – 20 februari 1858, sida 2

liga inlevereringstiderna och de för landet förödmjukande förstuckna ränteförhöjningarne, som vi klandrat, vida mer än sjelfva priset, ehuru vi visserligen fortfara att anse detta, under förhandenvarande konjunktur, ha varit öfverdrifvet. Och vi böra tillägga, att vårt klander riktas vida mer mot låneombuden än mot regeringen; ty då de förstnämde på telegrafväg gjorde sina meddelanden och inhemtade regeringens föreskrifter, lära de väl endast kunnat meddela hufvudvilkoren, såsom t. ex. beloppet af betingad ränta och provision,men ej kontraktet i sin helhet med alla sina betänkliga bivilkor, om hvilka vi förmoda att regeringen erhöll kännedom först då, när ingen ändring gerna kunde ifrågakomma. Men regeringen måste man deremot klandra för det hon lemnat ett så vigtigt uppdrag åt personer, som antagligen saknat ahtingen insigt, eller fasthet, eller nog sjelfständighet i förhållande till lånegifvarne, för att iakttäga statens värdighet och intressen. Hvad nu beträffar den andra sidan af ämnet, hvilken J. ÅA. G. i sina uppsatser vidrört, eller . frågan om sättet huru utlåningen bör besörjas, ha vi med tillfredsställelse iakttagit. att den ärade förf. delar vår åsigt, att både statens och den allmänna rörelsens fördel bäst främjades derigenom, att utlåningsräntan nedsättes icke obetydligt under hvad bankofullmäktige hittills, oklokt nog, ansett sig böra fordra. Huruvida staten skulle betryggas mot förlust om räntan sattes så lågt som J. A.G. föreslår, eller till 7 procent, våga vi icke nu i en hast afgöra. Visserligen dela vi äfven J. A. G:s åsigt, att en förlust af 60 å 120,000 rdr icke kunde anses. såsom någon riksolycka, synnerligast då man å andra sidan tager ibetraktande den impuls, som medlens spridning och räntans fallande skulle gifva åt näringar och rörelse, hvilket bringade staten en indirekt vinst; men vi tro dock, att man äfven. bör hafva till ögonmärke att så vidt möjligt är förebygga det förlust på affären skall uppstå för statsverket, något som bankofullmäktige också, vår bön förutan, väl icke lära underlåta... Så mycket torde likväl vara klart, att fullmäktige illa uppfatta det åliggande de erhållit; om de förtfara att fordra ett så öfverdrifyet pris på penningarne som 9 procents. förskottsvis erlagd ränta, dervid förbiseende, för det första, att staten förlorar och rörelsen lider för hvarje däg en större eller mindre summa ligger obegagnad, och för det andra, att rörelsen lider oberäkneligt, och följaktligen äfven staten, deraf att räntan länge hålles så hög, som den nu är härstädes. I andra länder anse bankerna för ett åliggande att till rörelsens fromma söka nedtvinga räntan så mycket som förhållandena medgifva. Hos oss skulle motsatsen inträffa, om banken fortfore att taga 9, ä 10 procent, medan för öfrigt räntan visar benägenhet att nedgå, såsom man senast iakttagit såväl deraf att Enskilta banken nedsatt sin provisionsberäkning som af andra tecken. Vi-begagna här tillfället att upprepa, det vi motsatt oss Sahlströms motion. om förändring af utlåningsreglornä, icke derföre, att vi ogilla dess syftning att få utlåningsräntan nedsatt, men emedan vi dels: anse det olämpligt att bestämma, det räntan ej skall få höjas öfver 6 procent, dels anse bankofullmäktige redan nu ha fullkomligt fria händer att i detta hänseende handla efter omständigheterna, så att man i fråga om en räntenedsättning endast har att bålla sig till dem och alldeles icke behöfver ånyo vända sig till ständerna.