Aftonbladet – 20 februari 1858, sida 2

nom efter så många års skilsmessan, anmärkte hon. Hjertat har godt minne, svarade Dick; ja, till och med bättre än tacksamheten. Jag villej dermed säga att jag glömt min stora förbindelse till honom — han, frälste mitt lif. Di kan ej tro,, fortfor han, shvilken förträfilig karakter han har — så redbar; så vänlig och oförskräckt: Jag vill hellre kalla honom min vän än mången mäktig herre och narr med granna :titlar. Men anletsdragen. förändras med :tiden. Ja väl dragen, men ej uttrycket,, var svaret. --Detta senare qvarhåller de förra i minnet. Kan du tro, fortfor han, att några tidens: eller årens vexlingar skulle kunna utlåna dina drag ur mitt minne? Den blick af varm beundran, som åtföljde dessa ord, framkallade en djup rodnad på Marions kinder, och rädd att hafva misshagat henne, blef Dick plågsamt förvirrad. Du är ju icke missnöjd på mig ? hviskade han efter en stunds tystnad; som var lika plågsam för dem båda. Kom ihåg, tillade han, att du en gång berömde mig för min uppriktighet. Var: alltid: uppriktig,, svarade den unga flickan, som kände sig missnöjd med sig sjelf och ur stånd att fatta orsaken till sin rodnad. Dessutom: hvarföre skulle jag vara missnöjd? Hafva vi icke under många år varit vana att anse hvarandra som bror och: syster ? Ack ja. 7 Hvarföre skulle vi då ej göra så ännu? . Dick förblef tyst. Den mest förfinade kokett skulle aldrig kunnat framkasta en mer ledande frågan, som de lagkunnige benämna det, .än den, hvilken den oskyldiga flickan så konstlöst yttrat; och om ynglingen icke svarade derpå, så måste skälet tillskrifvas den naturliga kärleken till det. rätta,