Aftonbladet – 18 februari 1858, sida 2

dast vill nämna de djupa gropar i den dyiga vägen, hvilka mer än en gång nära nog hade föranledt kuilstjelpning af våra vagnar. Vi kommo omsider lyckligen fram till bangården, der en godtycklig förvaltning syntes hålla en underlig ordning. Man t. ex. lät oss köpa biljetter till Kairo, men vägrade först att taga vårt bagage på samina träng, ehuruvälen god qvarts timma återstod till trängens afgång. Ett allsmäktigt konsulsordstälde dock denna orimlighet till rätta, och snart satte vår flämtande Afrit-el-nar (Elddjefvul) tåget i gång med dånande fart, under arabernas tjut och skrik. En jernväg i Egypten och en ångbåt på Nilen äro två saker, som lära varit och äro till en viss grad ännu en styggelse för de rättrogne mohamedanerna, dessa det blinda ödets anhängare. Det syntes dem vara en hädelse mot profetens lära, att med ångans tillhjelp öfvervinna ström och missgynnande vind, och att på en jernbana resa fram med sådan hastighet, att vägen mellan Alexandria och Kairo tillryggalägges på 6 timmar. Araben var sedan uråldriga tider van att dels på Nilen och dels till lands förnöta mellan dessa städer från två till tio å tolf dazar, allt efter som Allah skänkte vind. Var det motvind eller vindstilla, svepte araben in sig i sin burnäs, rökte sin schibuck och svarade på den möjligen ombord varande otålige resandens fråga: vnär kunna vi komma till Kairo? med ett fatalistiskt Boukra inseh-Allah, i morgon, om Allah vill, och så hette det dag ofter dag. I allt detta hafva ångbåtarne och den nyligen färdiga jernbanan gjort en stor revolution, som mer än andra medel skall förbereda Egyptens eröfring åt den kristna civilisationen och detta olyckliga lands befrielse från mohamedanismens förstelnande inverkan på all slags odling och allt framåtskridande. — Elektriska telegrafen och 10komotiverna hafva gifvit en dödsstöt åt arabens boukra inseh-Allah. De hafva i sin svindlande fart ryckt med sig hans blinda öde och skakat hans ärfda tro på dess orubblighet, En vid jernvägen anstäld engelsk