Aftonbladet – 16 februari 1858, sida 3

kört AR rr Svend RE AINA ANG 2 pt ND RT derföre öfverflödigt att så mycket sysselsätta signed öfverskottens användande; yrkade afslag. Hr Björck anmärkte att den vederläggning, sont blifvit försök af hans grundlagstolkning, utgick dörifrån, att skilnad skulle förefinnas mellan de olika slagen af bevillningår, men trodde, att en sådan skilnad icke grundlagsenligen förefunnes. Behofvet af den ifrågavarande åtgärden vore styrkt just genom 1844 års bref och ännu mera derigenom, att detta icke fuÅnits leda till målet, utan att regeringem ändock fått ytterligare förordna för att bringa samma bref till verkställighet. Då de allmänna stadgandena ieke vore tillräckliga, borde de särskilta nådiga föresKrifterna anses såsom tillräckligt skäl att åstadkomma en förändrad och mera lämplig organisation af saker. Denna organisation kunde, såsom talaren förut erkänt. ske på många måhända lämpligare sätt, än det nw ifrågavarande, men då dessa lämpligare utvägar blifvit förkastade, måste man finna sig i omständigheterna om man ville målet. Beträffande det klander, som riktats mot oppositionen och särskilt mot dess bemödande att betaga regeringen utvägar till utgifter utöfver ständernas anordningar, så trodde talaren, att bom än oppositionen låtit komma sig till last åtskilligt, som talaren gerna såge från densamma aflägsnadt, så torde dock dess traditionella meningar vara af vida mera värde, än som vid ytligt betraktande visade sig. Uppfattningen af grunden för oppositionens förfarande hvilade i allt fall på representationens sammansättning, som gjorde det omöjligt att åstadkomma ett parlamentariskt styrelsesätt och nödgade till ett noggrant bevakande af de rättigheter grundlagen förbehtllit rikets ständer, och som dessa i det närmaste inskränkte sig till makten öfver kassan, kunde tills vidare denna enda makt, icke utan åsidosättande af folkets rätt, i någon mån uppoffras. Tydliga tecken hade under tiden efter sista riksdagen visat sig, att regeringen icke i lika grad, som under de föregående åren efter 1844, respekterade denna ständernas makt, hvilket ock vid framdeles blifvande revisioner komme att visas, och det vore då icke någon lämplig tidpunkt att tala om-eftergift af kontrakter. Dessa skulle under en tid, då de möjligen behöfdes än starkare, visa sig svagare än någonsin, just derföre, att oppositionen icke vidare egde någon samhällighet, och att således någon målsman för den allmänna meningen icke funnes; till följd hvaraf densamma ock skulle i sig sjelf blifva vilseledd och sväfvande. Förr visste regeringen att den kunde söka uttrycken för denna mening i borgareoch bondeståndens gemensamma beslut. Nu kan den få tre, i vissa fall fyra svar, då den begär veta folkets mening, och svagheten hos folkets representanter är så stor, att de första stånden, om de vidhålla sina fordna förbundsförhållanden, enväldigt skola tillegna sig makten. Hr Henschen sade sig hafva begärt ordet i anledning af hr Stolpes m. fl:s försök att tolka 64 R. F. så, som skulle den lägga hinder i vägen för bifall till. utskottets förslag, hvilken tolkning talaren så mycket mindre kunde gilla, som den direkta allmänna bevillningen, äfven då den användes till: det, som specielt kallas statsverket, ingått till riksgäldskontoret, och dessutom den, som beviljade eller gaf något, naturligtvis egde rättighet vid gåfvan eller anslaget fästa devilkor -han behagade, bland hvilka äfven. kunde vara det, att det beviljade skulle lemnas till eller inkasseras af ett under gifvarens lydnad stående embetsverk, som förut ålåg likartad inkassering. I följd af statens företag att med lånta medel bygga jernvägar, skulle i framtiden lätt kunna inträffa, att riksgäldskontoret, till ränta och amortissement å jernvägslånen, behöfde mer än hela allmänna direkta bevillningen, och att ständerna af sådan orsak, och i följd af 66 och 68.4S6R. F., då nödgades låta till riksgäldsverket anvisa och direkte ingå bränvinsbränningsbevillningen. I Sverge, som hvarken vore eller varit något i modern mening egentligen konstitutionelt land med parlamentarisk styrelse, egde deremot representationen en på häfd och grundlag stödd rättighet att bestämma de detaljer, som, rörande finanserna i länder med parlamentariskt styrelsesätt, bestämdes af ministeren. Man borde ej bortskänka de rättigheter man hade, i hopp att få dem som saknades. När det envälde konungen, enligt 89 R. F. och 1 mom. 34 R: O., egde, blefve deladt så, att äfven ständerna finge delilagstiftningen rörande hvad som ansetts tillhöra rikets allmänna hushållning; så vore talaren benägen att efterskänka något af ständernas envälde i afseende å finanserna, helst talaren ansåg allt dylikt envälde skadligt; men förr än en rationelare fördelning af statsmakten i det hela antoges, ville talaren ej efterskänka något af ständernas prerogativer. Hr Brinck upplyste att, om dröjsmål med tillhandahållandet åt regeringen af reqvirerade medel någor gång egt rum, det berott af oriktigheter i de derom aflåtna underd. skrifvelser. Frågan vore gammal och hade 1841 förryckt riksdagen, dertill oppositionen dock icke haft skulden. Talaren yrkade bifall, under förhoppning att hr talmannen icke skulle derå vägra proposition. Är Lallerstedt hoppades ock att hr talmannen icke skulle vägra proposition, men önskade den franistäld, på det att ståndet måtte få tillfälle att förkastå motionen. Nu hade-motionären sjelf medgifvit, att hvad han föreslagit icke var bästa sättet att befordra det af honom sökta ändamål: Detta vore ock talarens mening, och han fann derföre intet skäl att bifalla motionen. Om man ville ett ändamål och icke kunde på en gång uppnå det, borde man dock från början beträda den väg, som leder dit, och icke en annan. Motionären hade sagt, att det icke funnes någon skilnad emellan det ena och andra slaget af bevillningar, men han hade likväl icke föreslagit tullmedlens ingående till riksgäldskontoret. Man borde icke slömma, att detta kontors fullmäktige och tjenstemän icke äro beroende af regeringen, och att ganska vådliga förvecklingar derigenom kunna uppkomma. Hvad vore naturligare, frågade talaren, än att regeringen -hade statsmedlen till. sin omedelbara disposimn, och i hvilket ahnat konstitutionelt land vore rhållandet annorlunda? Ville representationen utsfva det inflytande den bör hafva på regeringen, så måste den ock lemna regeringen fria händer der hon oör hafva det. Länge hade ständerna med sitt ensälde i småsaker varit utan eller haft blott ett ringa inflytande på landets vigtigaste angelägenheter, såsom den yttre politiken, försvarsväsendet; men på senaste tiden hade dessa frågor blifvit mer och mer drågnå under ständernas bedömande. Det vore i denna riktng, det vore uppåt men icke nedåt; som kretsen r ständernas verksamhet borde vidgas. Uppåt borde de konstitutionella garantierna sökas, icke nedåt. Representationen borde bestämma regeringen, men icke visa lust att sjelf. regera; genom att göra det:Senäre, ifventyrar den att icke göra det förra: Sverge hade väl icke en parlamentarisk styrelse, men representasohen-sakiäde icke medel att behörigen inverka på regeringen. Om -Sverge ville hafva sin framtid beiryggad, borde man -sträfva att komma till ett sålant styrelsesätt, men dit ledde icke sådana förslag, som det ifrågavarande. Ständerna borde noga tillse att regeringen icke inkräktade på deras område och i detta fall väl bevara sin värdighet, men att utrusta aågra ständernas ombud med:en så vidsträckt makt, somman nu velat inrymmas åt riksgäldskontorets ullmäktige, vore i alla hänseenden olämpligt. Att, :edan statsutgifterna blifvit af ständerna bestämda, emna åt fullmäktige ett slags veto i afseende på utoetalningeu, kunde ur ingen synpunkt försvaras. Man hade klagat öfver, att det nu rådde mera enighet miellån -stånden--än tillförene och uttryckt en slags saknad efter den tid, då två stånd stodo mot två ch inom hvarje stånd endast voro två partier. Taaren ansåg för en lycka, att landets angelägenheter cke längre bestämdes af slumpen, Att det inom reoresentationen nu finnas mer än två meningar beraktade talaren som ett stort bevis på framsteg. Ab rfNnac TT NATT ln. ve I NTE ok on AR RN RT