Aftonbladet – 16 februari 1858, sida 3

betsdagen och detta tyckes vara ganska billigt, hvadan tal. biföll. Doktor Björkman yttrade sig i samma syftning. Prosten Ljunggren antydde att bifall härtill kunde föranleda till dryga utgifter oeh framkalla eti bemödande att för vinning skull framträda såsom vittnen, hvadan han afslog. Kyrkoherden Otterström trodde att just angelägenheten om brottslingars upptäckt. och öfverbevisning gör det nödvändigt att icke låta vittnen vara utau ersättning, och biföll derföre förslaget. Komminister Beckman hänvisade till den stora grundsatsen, att alla borde vara måna om brottets upptäckande, och ville afslå. Riksarkivarien Nordström medgaf den stora grundsatsen, att samhället bör vara angeläget om brotts upptäckande; men visade att vår lag dock i grunden afser ersättning till vittnen, och för rättssäkerheten: upprätthållande tillstyrkte han bifall, hvarigenom man Kom närmare den riktiga grundsatsen. Utskottets förslag bifölls ock genom votering med 21 ja mot 12 nej. Statsutskottets memorial n:r 265, med voteringsproposition om ett anslag till lifbeväringsregementet. godkändes, och betänkandet n:r 266, tillstyrkande en and. skrifvelse att statskontoret. måtte förskottsvis utbetala de medel, som af K. M:t blifva anvisade at den personliga skyddsafgiften till folkundervisningens befrämjande, bifölls utan diskussion. Lagutskottets betänkande n:r 70, afstyrkande förAndring i patronatsrättens utöfning, hvarvid prosten Sonden ansåg någon inskränkning, i enlighet med sin motion, kunna medgifvas, men domprosten Björling trodde en större förändring härutinnan borde efter vederbörlig utredning tillvägabringas, hvadan han nu biföll betänkandet, som också blef ståndets beslut. Borgarostånde. Statsoch lagutskottets betänkande n:r 62, angående ersättning åt vittnen; statsutskottets memorial n:r 265, med voteringspropositioner, och utlåtande n:r 266, om anslag för folkundervisningens befrämjande; lagutskottets betänkande n:r 70, angående förändrade föreskrifter om utöfning af patronatsrätten, biföllos alla utan diskussion. Bondeståndet. Utan diskussion biföllos statsutskottets memorial n:r 265, angående voteringspropositioner, och utlåtandet n:r 266 i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om anslag för folkundervisningen. Lagutskottets betänkande n:r 69, angående ifrågasatta förändringar i de befordringslagar, som gälla för prester, föredrogs derefter. På yrkande af Per Nilsson från Espö, Petter Jönsson, Medin, Ola Månsson och Anders Persson från Örebro län blef första punkten, som med anledning af domprosten Brings motion tillstyrker en förklaring att vid förslag till kyrkoherdelägenheter ej skulle fästas afseende allenast vid de sökandes lärdom och tjensteålder, utan äfven å den kännedom, försigtighet och nit, hvarmed de skött sina kall, afslagen, såsom enligt talarnes förmenande blott 1edande till en godtycklig och större makt hos domkapitlen. Deremot gillade ståndet en af utskottet afstyrkt motion af kontraktsprosten Emanuelsson, att äfven konsistoriella pastorater skulle få kalla 4:de profpredikant liksom de regala. Det öfriga af betänkandet godkändes. Den ende, som talade för utskottets förslag i dess helhet, var ledamoten af lagutskottet Per Erik Andersson. Borgareståndet. Diskussionen om bränvinsskattens ingående till riksgäldskontoret. Hr Stolpe åberopade 64 regeringsformen, och sökte visa att förslaget vore deremot stridande. Om medlen, komme att ingå till riksgäldskontoret, kunde man icke säga att de vore under konungens omedelbara disposition, enär kontorets fullmäktige, i följd af sin instruktion, anse sig skyldige att granska alla till kontoret ingående reqvisitioner. Härigenom skulle trassel nödvändigt uppkomma, och erfarenheten hade äfven visat, att regeringen vid många tillfällen fått vänta på medel, som reqvirerats från riksgäldskontoret. Talaren erinrade att riksgälskontoret blifvit inrättadt endast för att besörja liqviderna af rikets gäld, och att allmänna bevillningen ursprungligen varit för detta ändamål afsedd. Numera vore det med bevillningsmedlen som statens utgifter till största delen bestriddes. Efter att hafva klandrat oppositionens bemödande att lägga hinder i vägen för regeringen, der sådana aldrig borde läggas, yrkade talaren afslag. Hr Falhem yrkade bifall till utskottets utlåtande på de deri anförda skäl. Hr Björck tog först under betraktande grundlagens ordalydelse i 64 regeringsformen, och sökte derifrån hemta grund för den mening, att hvad son erfordras för statsverkets utgifter bör ställas till konungens disposition, men att ständerna för hvad de derutöfver bevilja och för särskilta ändamål anvisa icke äro bundne i sina anordningar. Så har grundlagen jemväl varit tillämpad iafseende på den allmänna bevillningen, och någon -skilnad mellan de olika.slagen af bevillningar kunde icke -uppställa: med ledning af grundlagen. Der något uttryckligt och klart lagbud icke kunde åberopas emot denna praxis, borde den gälla, liksom i allmänhet rättssäkerheten vore större, der ostridig praxis finge bestämma grundsatserna, än der dessa berodde af olik: förmåga -och insigt i tydningen af lagar, vare sig dessa vore af grundlags egenskap eller andra. Ända ntill sista riksdagen hade en stor :del af allmänn: bevillningen varit afsedd för statsverkets utgifter men ändock ingått till riksgäldskontoret. I afseende på uppbörden och redovisningen vore det icke svårare, utan .vida lättare för riksgäldskontoret, att mottaga bränvinsmedlen, än ;allmänna bevillningen; och då förslaget afsåge det praktiska ändamålet attförekomma hopande af skattmedlen i statens kassor och att undanrödja hvarje möjlighet till förlägenhet för statskontoret med hänsigt till dess utgifter, en förlägenhet, som eljest lätt :kunde inträffa, då statskontoret icke får .upptaga lån, yrkade talaren bifall sedån han jemväl, med ledning af erfarenheten, erinrat, hurusöm ett lands förmåga att bära skatter veror vida mindre af skatternas belopp, än af sättet för deras uppbörd och förvaltning, samt fört ståndet sill minnes, att flere olika förslag att göra skattnedlen tillgängliga för allmänna rörelsen varit unler behandling, men blifvit ogillade, ehurw alla varit 2nse, att olägenheten förefinnes och bör afhjelpas. Hr Lallerstedt ansåg öfverflödigt att undersöka huruvida motionen vore stridande mot grundlager aller icke. Då hr talman medgifvit remiss deraf till statsutskottet, behöfde man icke heller nu från hoiom befära någon propositionsvägrån. Talaren ville ateslutande sysselsätta sig med mötionens innehål ch undersöka, om de dermed åsyftade ändamå! kunde: på den -föreslagna vägen vinnas. Enligt taarens förmenande funnes utom det ändamål, söm motionären uppgifvit, äfven ett annat, öch detta rodde talaren varå det som i sjelfva verket söktes. tvad angår den af motionären uppgifna olägenheter itt skatterna hopas i statens kassor, så kunde denna lägenhet alldeles icke afhjelpas, så länge statenskall ga mer än en kassa. Om skatterna fortfarande skola ingå till två kässor, statskontoret och riksgäldskontoret, båtar det föga huru fördelningen dem emel:anär uppgjord. Man hade erinrat för hvad ändamål riksgäldskontoret blifvit inrättadt, och talaren zjorde dervid endast det tillägg, att vid flerarikslagar, innan det var fråga om nya statslån, motioaer varit väckta om dess indragning. Detta hade atskottet icke bordt underlåta att upplysa på samma sång det talat om de vid föregående riksdagar behandlade motioner, som åsyftat alla bevillningsmelels ingående till riksgäldskontoret. Talaren ville vtt man skulle taga steget fullt ut och låta alla vedel, som äro anslagna till de egentliga statsut