Aftonbladet – 16 februari 1858, sida 2

BSR nr EE i BERANGGHEERTIPERES. 17 BESATT RMPREPBR UNTER ett. undantagsfall till följd af öfverspekulation under ett eller annat år, utan såsom regel betydligt öfverstiger dess produktion, och deraf draga den slutsats, att landet är på väg att alltmera utarmas och slutligen måste gå sin undergång till mötes. — Men om man, 1 stället för att öfverlemnå sig åt dylika mörka abstraktioner, stödjer sig vid bestämda och obestridliga fakta, och om det häraf klart visar sig, att framstegen i alla riktningar varit högst betydande, då hemställes, huruvida den tillfälliga rubbning, som uppkommit i nästan all rörelse genom det våldsamma afbrottet i våra vanliga handelsoch kreditförhållanden, förorsakadt af en exempellös kris, som sträckt sig nästan till hela verlden, skäligen kan anses såsom ett bevis derpå, att hela den förflutna tidens lysande resultater endast varit ett bländverk; och att framtiden i alla fall bör motses med fruktan! Eller kan man tro, att alla de utvidgningar och förbättringar, som blifvit tillvägabragta vid våra modernäringar; att alla de nya verk och inrättningar, som till industriens framsteg och det borgerliga lifvets tjenst på senare tider uppkommit; att den ofantliga tillväxten i våra handelsoch ångbåtsfottor, bygnader och anstalter af alla slag, med ett ord, all den materiella förkofran, om hvars. kapitalvärde man icke gör sig en redig föreställning — och hvarvid såsom ett exempel må nämnas; att endast den obetydliga andel deraf, som under formen af aktiebolag under en tid af 8 år ingått i dylika inrättningar, och derigenom kunnat kontrolleras, utgör ett belopp af mera än 30 millioner — skulle utmärka ett till-bakaskridande i landets ekonomiska tillstånd, och att dess produktiva kraft för framtiden skulle vara förminskad? — En sådan åsigt synes nära nog stå på gränsen af det orimliga. Men det är tid att återkommitill det egentliga ämnet för denna uppsats, eller det afslutade statslånet: Endast den anmärkning må dessförinnan tilläggas, att i fall något fog skulle finnas att anse de vilkor, som dervid måst antagas, vara nog dryga, så borde detta åtminstone i sista rummet tillkomma dem, som gjort sitt allt till för att nedsätta vår kredit och förminska förtroendet till dess framtida ställning. Innan man öfvergår till frågan om bedömandet af lånevilkorens mer eller mindre dryghet, torde det vara skäl att något närmare efterse huru med dessa vilkor i sjelfva verket förhåller sig. Denna beräkning kan sålunda uppställas: Räntan —6 procent; provisionen å 27, procent fördelad på lånets medeltid 2v, år — 11, procent; ränta å denna provision, hvilken på en gång afdrages vid första inbetalningen. — omkring Y; procent; den upplupna räntan för 15 dagar vid obligationernas utgifvande, fördelad på 2!, år — 1. procent. Courtage vid betalnings-remisserna (i fall långa vexlar begagnas), hvilket genom feltryck blifvit utsatt till 1, procent, men endast är 2 pr mille eller 4 procent, kan ej upptagas i räkningen, emedan sådant icke ifrågakommer, om vexlarne äro betalbara vid förfallotiden. Likaledes verkar ej heller den omständigheten, att vexlarne skola vara deponerade hos hr Heine 14 dagar före betalningstiden, d. v. s. ligga i hans portfölj i stället för bankens,till någon ökad kostnad, hvarom mera framdeles, Det synes således häraf, att om allt sammanräknas, så blifver det verkliga priset för lånet pro anno — 77Ag procent, d. v. s. en hårsmån mera än 74 procent. Det återstår dock att tillse, huruvida i sjelfva verket, för ett lån af den beskaffenhet som det ifrågavarande, 6 procents ränta jemte en provision uppgående till omkring 1 procent för år kan anses vara så utomordentligt betungande. Man har velat påstå detta af den anledning, att diskontot på handelsplatserna för ögonblicket betydligen nedgått, men man förlömmer, eller man döljer, att denna omstänighet allena alldeles icke på något afgörande sätt utmärker den verkliga ställningen med hänsigt till kapitaltillgången i allmänhet, utan blott visar det relativa förhållandet mellan penningar på diskontörernas händer och beloppet af goda vexlar, som behöfva diskonteras. Om nu, såsom förhållandet lärer vara för närvarande, tillgången på dylika vexlar är föga betydlig, och följaktligen tillfälle till diskontering i samma mån också förminskas, så är det klart att, äfven om pemrängetillgången i det hela ej vore så särdeles ymnig, måste dock diskontörerna, heldre än att få alldeles intet, för tillfället åtnöja sig med ett lågt diskonto. För öfrigt är det nödigt att noga bemärka, att vid diskontering den förskjutna summan återfås senast inom nittio dagar, och att således dertill kunna användas allahanda slags medel, såsom depositioner Oo. s. V., hvilka omöjligen låta placera sig i ett lån på två å tre år; äfvensom att å andra sidan alla de kapitaler, hvilka söka en säker och orubbad placering under en längre tid, icke heller äro att påräkna för detta lån, utan ingå i de långa amorteringslånen, hvilka dessutom, nästan alltid erbjuda någon kapitalvinst vid utlottningen. Att på grund häraf jernvägslånet, enligt hvad som uppgifves, (ty de närmare vilkoren äro ännu hemlighållna) kunnat erhållas till något lägre ränta än det tillfälliga statslånet, hvilket närmast kan jemföras med ett s. k. ficklån i stor skala, bör väl icke väcka den allra minsta förundran, utan tvärtom vara något som hvar och en med någon insigt i dessa ämnen ganska säkert kunde förutse. Likaledes torde det också vara temligen tydligt, att den närvarande penningetillgången på de stora börserna ingalunda får anses utgöra något tillförlitligt tecken till en beståndande återgång i räntefoten från den höjd, hvartill densamma under de sista åren alltjemt hållit sig. Det synes tvärtom ganska troligt, att, sedan handeln och industrien hunnit hemta sig från den domning, som af den våldsamma krisen åstadkommits, och spekulationen blifvit återväckt till nytt lif, samt slutligen de kostsamma krigen i Indien och Kina börja att