Aftonbladet – 15 februari 1858, sida 3

BREMER: SECESEE PERS CUERIGAT FRE FORGET: METUBSSSACDE blifvit landsatte engelska, franska, amerikan-! ska och brasilianska marinsoldater, sannolikt för att sätta en gräns för blodsutgjutelserna. Enligt underrättelser från Rio de Janeiro af den 14 Januari hade ångfartyget Cumberland afgått derifrån med amiral Wallis ombord, för att begifva sig till Montevideo. Debatien i engelska underhuset med anledning af adresserna i Monitören. i Vi ha redan berättat våra läsare, att en af underhusets mest framstående medlemmar representanten för Sheffield, Roebuck, i husets session den 5 interpellerade lord Palmerston rörande den not i flyktingsfrågan som franske utrikesministern grefve Walewski skulle tillstält engelska kabinettet, samt att han vid samma tillfälle i starka ord gifvit sin förtrytelse luft öfver det hot mot England som uttalats i de bekanta adresserna i Monitören. Vi äro nu i tillfälle att meddela så väl detta tal som Palmerstons i hans vanliga öfvermodiga anda afgifna svar derpå, äfvensom den värdiga och lugna tillrättavisning en annan af underhusets anseddare ledamöter, Horsemann, gaf premierministern för hans sätt att bemöta motståndare. Times, efter hvilken vi återgifva denna debatt, anser Roebuck vid detta tillfälle ha uttalat tänkesättet och känslorna hos hela den icke officiella delen af den engelska allmänheten, på samma gång tidningen dock protesterar mot den skilnad han i sitt tal uppställer emellan den förre Napoleon som den Store och den nuvarande som den Lille, äfvensom han ej kan ingå på jemförelsen mellan Boulognerattentatet och mordförsöket den 14. Debatten följer: Roebuck: Det är min afsigt att fråga den ädle lorden, som står i spetsen för styrelsen, om någon skriftvexling egt rum mellan franska och engelska styrelserna rörande främlingsakten eller någon annan del af vår kriminallag. Huset skall, som jag trör, lätt inse hvarföre jag gör denna fråga, ty huset måste hafva sett, att efter den händelse, som vi alla beklagat, vissa adresser till fransmännens kejsare från franska armån varit synliga i Monitörens spalter. (Hör, hör). Dessa adresser uttryckte, naturligt nog, stor förtrytelse öfver mordförsöket mot franske kejsaren och häftiga. anklagelser mot gerningsmännen. Om uttrycken hade stannat härvid, skulle jag varit den förste att sympatisera med dem och varmt instämma i hvarje tanke, som deri uttrycktes; men från franska armen ha utgått anklagelser mot England, som om England deltagit i anfallet mot kejsaren. Jad vill nu säga huset den närmaste anledningen till min fråga. Monitören är ej en vanlig tidning. Den är franska styrelsens officiella organ Allt hvad den yttraringifves den omedelbart af styrelsen, och denna styrelse är kejsaren. (Hör, hör). Jag kan derföre säga, att hvad som förekommer i Monitören är en reflex af franske kejsarens åsigt. Nu förekomma i Monitörens spalter anfall mot England, och en öfverste — full af militärisk ifver och af denna hängifvenhet för hvarje regerande monark; som utmärker franska armån — ber franske kejsaren att armen måtte bli ledd mot detta näste, denna kula för mördare, dermed menande England, sir. (Bifallsrop). Och detta offentliggöres i Monitörens: spalter. Det offentliggöres af franske kejsaren. Det är uttrycket af hans åsigt. Jag vill nu uttala min. Franske kejsaren är den person, som anklagar England för att vara ett näste för sammansvärjningar; och hvem kan dock tala derom med större sakkännedom än han? Har han ej åtnjutit Englands beskydd och gästfrihet? Och har han ej, under åtnjutandet deraf, spelat en konspiratörs rol? (Hör, hör). Lemnade han ej dessa stränder, beväpnad med sin företrädares stora namn — jag menar den store Na poleons — begaf han sig ej, väpnad med detta namn och en tam örn, till Boulogne, och anföll han ej der Ludvig Filips tron, och mördade han ej den man, som, i enlighet med hvad hans skyldighet bjöd, motsatte sig hans landstigning? Och detta är samme man, som nu finner för godt att i Monitörens spalter beskylla England för att vara ett mördarenäste, der sammansvärjningar hopkokas, och som derföre bör underkastas hans soldaters anfall och plundring. Men det är ej nog härmed. Franske kejsarens broder, hr de Morny, har ansett det sig tillständigt att ifranska lagstiftande kammaren anklaga England för att ha del i detta anfall; och icke blott han, utan äfven hr de Persigny, franske ambassadören i England har, i engelsmäns närvaro, vågat göra samma beskyllningar (Bifallsrop). Ja, sir, och i engelsmän: närvaro har han ej blifvtt svarad (Hör, hör). Den enda förklaring jag kan tänka mig af något sådant är att de personer, som hörde honom, ej förstode franska; ty jag kan ej tro att någon engelsman kundc höra sitt land så smädas — af hvem gör här föga till saken — utan att svara på stället. Det var en oeftergiflig skyldighet för de personer som hörde hr dc Persigny anklaga England för delaktighet i dennz gerning, att, om de förstått hvad han sade, genast ha svarat honom. De gjorde det ej; men jag vill göra det i deras ställe. Jag vill säga honom att in gen högre än jag uppskattar förbundet mellan Englands och Frankrikes folk; men det fins dock något annat som jag uppskattar en god del högre, och de. är Englands ära och lycka. Jäg skulle sagt honon att det ej finnes något i engelska folkets karakter som på något sätt är egnadt att komma det att upp: muntra och skänka sitt bifall åt mord. Hela vår historia, från början till slut, har ingenting sådant ati uppvisa, Ingen engelsk konung har någonsin falli för en mördares hand. Men konungar af Frankrike hafva gjort det. Vi ha dömt en konung till stup: stocken, men det skedde i öppen dag. Vi ha aldrig sändt eller legt någon att döda någon af vårt land: fiender genom lönmord. Mitt svar till hr de Persigny skulle varit att Engländs folk står öfver lönnmordet, att när de känna förbittring, de uttala den. och att de gripa till vapen för att försvara sitt land: ära, men de hyra ej en ångbåt för att göra ett en skilt anfall på en nation; de smida ej ränker i London för att störta styrelsen i Paris; de äro ej i stånd af något annat krigssätt än ett öppet och hederligi (Bifallsrop). Det säges att vi på franska kejsaren: begäran skola ändra vår främlingslag. Jag vill e säga någonting, sir, om otacksamheten hos den man som sålunda uppfordrar oss att ändra en lag, af hvar: fördelar han i så rikligt mått begagnat sig; men jag säger, att England innehar sin plats bland jorden: nationer till följd af den fristad det erbjuder olyckliga af alla nationer. . Louis Napoleon har kommii hit; furst Metternich har kommit hit; bourbonerna hafva kommit hit; Ludvig Filip har kommit -hit; men det har aldrig fallit någon in, att säga att vi skulle ändra vår fremlingslag, emedan vi gåfvo dem en fristad. Jag säger att om vi vid detta tillfälle förändra denna lag, kränka vi de första grundsatserna i vår konstitution, nedsätta vi oss i verldens ögon och äro ej mer det engelska folk, som våra förfäder voro före oss. Huru stor vår derföre ej min öfverraskning att höra den ädle lorden underrätta detta hus att han ämnade föreslå en förändring i lagen om sammansvärjningar. Hvad kan ha föranledt detta steg? Hade möjligtvis någon sagt den ädle lorden — ty med alla sina mångsidiga talanger förmodar jag han dock ej är någon jurist — att sammansvärjningar ej kunde nås af Englands lag; eller hade möäöligean nåävdan såot horom att dat staff sAM