Aftonbladet – 15 februari 1858, sida 2

sitionsvägran gifva anledning till en ganska allvarsam strid om en högst. vigtig princip, eller den; huruvida talman inom ett eller annat stånd må ega rätt att, i följd af sin god;yckliga uppfattning af grundlagen, förhindra r kets ständer att fatta beslut öfver ett af utskottet tillstyrkt förslag, som derjemte blifvit af tvenne riksstånd gilladt. Och så står fråsan för närvarande. Borgareoch bondestånden hafva bifallit, att under de år nu skeende statsreglering kommer att omfatta, bränvinsbränningsmedlen skola till riksgäldskontoret levereras samt der debiteras och redovisas, hvaremot, sedan talmännen hos adeln och presteståndet förklarat detta förslag grundlagsstridigt, detsamma blifvit af sistnämde två stånd afslaget. Det blir nu ganska märkligt att erfara, huruvida statsutskottet anser sig vara bundet af en sådan propositionsvägran och derföre underlåter att föreslå voteringspropositioner till frågans afgörande i förstärkt statsutskott, dit den enligt 69 S regeringsformen otvifvelaktigt hörer, när två stånd stannat mot två. Men då vi icke kunna föreställa oss ett sådant förbiseende å statsutskottets sida af dess grundlagsenliga pligt, blir åter frågan, om hr landtmarskalken och erkebiskopen tilltro sig att vägra proposition äfven på bifall till den framstälda voteringspropositionen, eller om denna afslås af adeln och presteståndet, då följaktligen saken blir oafgjord och en fullständig brytning inträffar. Beträftande i öfrigt sjelfva förslaget, så skulle ett bifall dertill utan tvifvel medföra den stora fördelen att förekomma hopande af ofruktbara tillgångar i statskassan, på samma gång som å andra sidan säkerhet bereddes för statskontoret att aldrig komma i förlägenhet för de detta embetsverk åliggande utbetalningar, enär riksgäldskontoret äfven, om det saknade medel, i värsta fall blefve skyldigt att medelst upplåning fylla behofven, hvartill deremot statskontoret icke eger rätt, lika litet som att utlåna befintliga öfverskott, Önskligt vore således, att då statsinkomsterna vanligen beräknas så lågt, att betydliga öfverskott uppkomma och att,i följd deraf, folket betungas med större skatter än som för statens behof erfordras, samma öfverskott åtminstone så fort som möjligt komme den allmänna rörelsen tillgodo. Genom en sådan reglering skulle yckså statsinkomsterna icke behöfva beräknas lägre, än det belopp dei sjelfva verket utgöra, och sannolikt derigenom den skatt, som under namn af allmän bevillning utgår, snart kunna nedsättas, om icke alldeles försvinna.