Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 4

bi, men förmena de öfriga att utflyga ur den öppna kupan, vara vida svårare att åstadkomma, än den att drifva bien ur en kupa i en annan, ehuru denna senare gör mera uppseende: Men så väl dessa, som ock flere andra delar af biskötseln bero på kännedom :af biens läten, som äro öfver 20 st. särskilta, dem jag ville kalla bispråket, äfvensom på att kunna meddela sig med bien, för att förmå dem att gifva de ljud och läten man önskar, och veta huru lång tid de pläga hålla sina löften. — Gren handterar alltid bi med bara händer och ansigte; hufvudet är betäckt med: en blångarnsmössa, för att freda bier från obehaget att fastna i håret, hvilket alltid retar dem. — Bistygn hindra honom högst sällan vid utöfning af kupornas skötsel, och aldrig är han utsatt för sådane af sina egne bin, som känna honom för väl, för att oroas eller retas. — Från Lappmarken berättas följande ovanliga händelse: . Smeden Morenius i Lappträsk hade för någon tid sedan utlagt ett slagjern, deri fastnat en hare. Anländ att vittja, fann han en stor örn, som under de: denne gjorde de mest ansträngande försök för at! kunna bortflyga med haren, hvilket misslyckades emedan saxen var fastbunden — föll ett offer: för smedens väl riktade lod. Haren delades begärligt af familjen, och örnen, som mellan vingarne var fyra alnar, såldes för 3 rår rmt åt en lapp, hvilken sedermera lärer hafva afyttrat den till Skellefteå apotek. der den troligen kommer att placeras bland hr apotekaren Dyhrs vackra samling af uppstoppade toglar.