Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Attentater. (Ur W-—Lt:s Förtroliga Bref: till Lilla kusin,). Då man granskar en mängd historiska tilldragelser, finner man att i gamla tider äfven här uppe i norden attentater och helvetesmaskiner. voro, om icke alldeles så eclatanta, som nu för tiden, dock kända och praktiserade. Det från löbeckarne, dessa Sverges gamla vänner i viken; utgående mordförsöket-mot konung Gustaf I, då man påskdagen 1536 under konungens stol i Storkyrkan lagt en fjerding krut med lunta, samtidigt med myntmästaren Hansons ämnade försåt i silfverkammaren, och en kökemästares förgiftningsplan — var ett af de ohyggligaste tillbud historien känner och blef endast genom en tillfällighet röjdt, då en. drucken skeppare Windrank i Bredgränd ,i en förtrolig stund hos sin grannqvinna Brita, yppat hemligheten, och hon, tystlåten i andra stycken, ej kunde tiga om den saken, då hennes man Nils Jansson kom hem från nobis. Vi se således intet hinder att ju Bredgränden i Stöckholm bör anses lika märkvärdig som:rue Lepelletier i Paris; Reduktionens man var bevisligen utsatt för mord på öppen gata den. 9 Maj 1681, hvarom en gammal berättelse lyder: Då konungen, klockan 12 om natten, från Kongs-Ör ankom till Stockholm, hade 10:å 12 skiälmske sällar på Drottninggatan vid barnhuset, å båda sidor sig i försåt stält. H.K. M:t kom med sin lifpage. förut ridande; emedan de anädre af följet icke hunnit så fort för hästarnes trötthet Alltså steg de skiälmske sällarnes anförare med bar värja fram i akt och mening, utan tvifvel, att mörda I konungen. Pagen satte sig fuller emot, men blef strax på platsen) nedstucken. Grefve Königsmarks hejduk sekunderade väl -pagenj men; vardt likaledes dödligen sårad. Denna,schermytzel warade så länge, ls dess omsider konungens drabanter kommo der ill, slogo ring om dessa. skiälmaktiga sällar och dem itillfångatogo. Hvad straff följt uppå sådane skiel marsalltför grofva företagande, säger naivt Rödling jär migicke witterligt,, Den stora slottsbranden 1697, efter all sannolikhet mordbrand, ökar i betydlig mån. versionerna om attentatet mot den store rikshushål-. laren ända efter döden. ; — Bikungon. Öfverjägaren Isak Gren i Skaraborgs län har nyligen aflidit.. Han hade icke just gjort sig något namn såsom jägare, men för sin ovanliga skicklighet i biskötsel kallades han i Westergötland . Bikungen, och: hans rykte var spridt öfver hela landet. I ett anförande, . angående biskötseln, till Skaraborgs läns hushållningssällskap, afgifvet af frih. Th. G. von Essen, sades om Gren, som då ännu lefde : ; Mig .vetterligen finnes .för närvarande endast-en person i riket, med nog. sällspord, kunskap, skicklighet och förmåga att kunna lemna undervisning,uti biskötsel, nemligen öfverjägaren Isak Gren i Skaraborgs län. Ian eger derjemte förmågan att på ett särdeles lättfattligt sätt meddela sina rön; Det praktiska af sin duglighet har han sjelf förskaffat: sig genom outtröttliga och sinnrika; observationer och iakttagelser, angående biens natur och lefnadssätt, hvarmed han ännu oäflåtligen fortsätter. Utrustad med en ovanligt skarp iakttagelseförmåga, har försynen förunnat honom, tillfälle till en nog ovanlig och grundlig undervisning i det teoretiska af dessa djurs kännedom. Han bemödade sig, från sin första ungdom, att studera och lära känna, handtera och Beherrska dem. Läromästarne härvid voro. de 3.ne vidtbekanta entomologerne, major Leonard Gyllenhaal på Hööberg, hos hvilken Gren tjenade i 7 år. och på hvars gods han är född och uppfödd, kom-; : Thersrådet Schönherr på Sparresäter och den nyligen aflidne akademiadjunkten Gabriel Marklin i Upsala, hvilkas skickligaste insektfångare Gren var. Såsom prof på Grens sätt att handtera bi, anför. frih. von Essen bland annat: . ; Gren tränsporterar icke gerna, bikupor vintertiden, då bien satt sig till ro; men sedan de flugit ut öm våren, förer han dem, när som helst, med sig på vagn. Är dagen så varm, att honingskakorna kunde lössna, så reser han om natten och hvilär den yarmaste tiden på dagen, då bien få sin frihet att flyga ut. Är deremot dagen sval, så hvilas 2 å 3 timmar midt på dagen. Bikupan uppsättes och öppnas, så att bien kunna flyga ut och in; men endast ett lagom stort antal bi utsläppes, hvilka allesammäns, enligt-sin natur, äro återkomne inomde 2 3 tinimarne, hvarefter resan på eftermiddagen förtsättes. Alla de öfriga bien, som förmenades att flyga ut, blifva säkert och pålitligt qvär i kupan, oaktadt flustret står öppet, inväntande de utflugnes återköriist. Huru kan nu detta tillgå? Mig synas dessa båda konster, att mata en kupa och att utsläppa en del