Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 2

att se sig om, hvarken till höger eller venster, gick han fram till grafstenen och försvann på samma sätt som qvinnan, Det är blott en i hela verlden, -.som är så god som. de, tänkte Amen, och hans namn vill jag ej gerna uttala vid en sådan timma och på ett sådant ställe. Jag undrar just hvilka sköna anslag de nu sätta ihop Den värde mannen glömde alldeles sig sjelf i sina beräkningar. Han återvände ännu en gång till stenen, ty den tanken hade fallit honom in, att sonen måhända mindre omsorgsfullt: än modren tillslutit ingången. -En lätt tryckning på grafstenen förvissade honom om, att han hade rätt i sin förmodan, ty den gaf vika för hans hand och uppenbarade en låg, hvälfd gång, endast bred nog för en person i sender. Han kröp in i denna gång och släpade sig likt en orm utåt den kalla fuktiga marken, till dess han var nära ingången till ett hvalf, hvilket han genom sin bekantskap med kyrkan ansåg ligga rätt under monumentet öfver en af de första abboterna, midt i koret. Då han kommit tillräckligt nära att höra samtalet, stannade han, färdig att draga sig tillbaka vid första tecken att de ämnade återvända. ; Nan Willis: satt på en stenkista. Lyktan vid hennes fötter kastade ett spöklikt sken på henhes ansigte, som såg lugnt och passionfritt ut som ett liks— kallt som snön på Et nas topp — måhända brann ändå i hennes hjerta en vulkan. Nåväl, Nan, sade hennes son och räckte henne handen, du önskade se mig. Din begäran kom något oläglig, men jag har dock åtlydt den. Å ; Nan! upprepade den gamla qvinnan, bittert. Ja, det är sant; för verlden är jag känd som barnmorskan Nan, eller trollpackan