Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 2

De bekantvordna vilkoren för det i Hamburg afslutade 12-millionerslånet utgöra, så som lätteligen anas, för dagen allmänna samtalsämnet inom affärsveriden, och ju mer man gör sig reda för beskaffenheten af dessa vilkor, dess mer förvånas man öfyer huru det varit möjligt att vederbörande kunnat å svenska statsverkets vägnår ingå på ett låneaftal, sådant som det förevarande. Hvad nu först avgår det pris, hvartill lånet erhållits, finner man vid granskning af vilkoren, att lånet i sjelfva verket kommer att stå svenska stätsverket till närmare sju och tre qvart procent för år räknadt (således icke endast något öfver 7 procent, som officiella bladet i går vill låta påskina), och detta likväl oberäknadt kostnaderna för telegrafdepescher, låneombudens reseoch traktamentskostnader samt utgifter -för obligationernas tryckning m. m. Vid beräkning af totalkostnaden måste man nemligen taga i betraktande icke blott räntan och den kostnad pr år, hvarmed den betingade provisionen, i förhållande till den me: deltid, under hvilken penningarne innehafvas, drabbar lånet, utan an den så att säga förstuckna provision eller ränteförhöjning, som uppstår dels derigenom att provistonen på förhand afdrages och ränta således erlägges på ett kapital, af hvars nominalbelopp endast