Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 2

tor Trautmann och apotekaren Stössel icke hörer till det ifrån generation till generation närda och påspädda slaget, utan egentligen ärleder sig från hr apotekarens rangoch afundsjuka, samt hans oaflåtliga funderingar och ärebystna aspirationer på förvärfvande af doktorshatten, så blifver äfven efter många komiska förvecklingar en försoning emellan de båda mot hvarandra fiendtligt stämda männen slutligen tillvägabragt, icke såsom emellan Montecchi och Capuleti först öfver deras barns lik, utan medan unge Trautmann och jungfru Leohora Stössel, som med hela ungdomens värma älska hvarandra, ännu drömma lifvets skönaste dröm. Dittersdorfs musik till detta stycke utmärker sig på det fördelaktigaste genom de hos nutidens kompositörer alltmer sällsporda egenkaperna af melodisk rikedom, innerligt samband med den dramatiska situationen samt den friska omedelbarhet, som aldrig förråder något spår af ansträngning eller bemödande att åstadkomma öronkittlande eller häpnad väckande effekter, utan som nöjer sig med den icke ringa förtjensten af att vara dramatiskt sann och målande. Vi tro oss icke kunna gifva ett tydligare begrepp om Dittersdorfs musik, än då vi uppställa den såsom raka motsatsen till den, hvari orkesterns alla mest bedöfvande och mest gällt klingande instrumenter äro uppkallade: till nästan oafbruten tjenstgöring och hyvari det är dessa som ?skola görat. Ingen ängslig beräkning på huru dessa instramenters verksamhet måtte på det pikantaste sätt anordnas, har tryckt sin prägel på denne tonsättares varma och rörliga fantasi. Redan under den lifvande ouverturen tycker man sig förnimma en gengångare ifrån Mozarts tidehvarf, och detta första intryck jäfvas ingalunda under styckets lopp, hvari till den lekande och lediga dialogen sluter sig ett ackompagnement, som på ett lätt och spirituelt sätt förtydligar, fullkomnar och höjer textens ord. Måhända eger dock Dittersdorfs musik största gen med hans samtida, Cimarosas, ty utom detatt de ofvannämda egen-skaperna hos den förre äfven återfinnas hos: den senare, synas båda ställa i om, möjli ännu bättre dager den musikaliska skildringen. af de dramatiska situationerna än den af individerna. Då vi nämna Cimarosa kunna vi icke undgå att förnya en undran, huru länge man skall sakna hans förträffliga opera Det hemliga giftermålet på Kongl. teaterns repertoir, och hvilken operas upptagande nu: bör möta så mycket ringare hinder, då man, utom en i öfrigt god rollbesättning, nu äfveny genom hr Arnoldsons anställning, eger tillgång till en utan tvifvel särdeles lämplig sån-gare för Paolinos parti. Utförandet på Mindre teatern af Dittersäorfs operett vittnade både om en omsorgsfull inöfning hvad det sceniska angår, samt att mycken noggrannhet och uppmärksamhet blifvit egnade åt instuderandet af sångoch orkesterpartierna, hvarför man i främsta rummet torde vara denna teaters skicklige orkesteranförare, hr! Söderman j:r, tack skyldig. — Mill Lindahl fylde ganska väl Leonoras roll, och hennes. framsteg såsom sångerska voro här ganska: märkbara. M:ll Rosendahl rättfärdigade genom: friskhet och liflighet både i spel och sång på: ett vackert sätt de förhoppningar vi yttrade: vid hennes första uppträdande. M:ll Bergholm gjorde mycken effekt såsom en gammal Xantippa. Hr Arnoldson hade gjort sig vÄl förtrogen med andan af denna musik, och sjöng sin aria i första akten på ett sördeles: förtjenstfullt sätt. Hr Arlberg såsom gamle: Trautmann gaf åt sin korta roll rätt mycken relief och var väl maskerad. Äfven hr Österberg -förtjenar erkännande för den måtta han i Stössels något karrikerade roll iakttog och som han blott i sista akten öfverskred ett par gånger. Hr Sandstedts sätt att sjunga visan om vinet var ganska lyckadt, likasom hans spel i öfrigt, ehuru man hos honom varsnade mera af soldaten än af kaptenen, utom i den fisurliga. mening, hvari detta ord stundom tages. Hr Rohde var här, såsom den förslagne fältskären, fullkomligt i sitt element och hans lifliga spel roade rätt mycket. is ör 17 UUTPREREERAPSSERSESRRERNNN