Aftonbladet – 11 februari 1858, sida 3

3 Till hvad vi redan yttrat om framiställ um gen af Macbeth, tillåter tid och utrymme o5 endast att lägga den anmärkningen, att hr Almlöf visserligen tog sig långt bättre uti senare akterna, då åskmolnen skocka sig öfver hätis hufvud; emellertid blir, till en del såsom en följd af det sätt, hvarpå hr Almlöfs Macbeth uppträder i de första akterna, hjeltens dj förvandling icke tillräckligt synbor, Skekespeare visar oss honom här förnkt ufi en slö, tröstlös isolering, der både vänskap och kärlek blifvit för honom främmande känslor, der verldens hela gång förefaller honom såsom en meningslös saga, och ur hvilken han endast ögonblickligen jagas upp genoöti de blodiga uppsåt, medelst hvilka han vill tysta öch kufva rösten i sitt inre, och genom de hemska bilder, som haus onda medvetande framkallar för hatis blick. Af öfriga i stycket up trädande personer förtjenår hr Dahlqvist allt beröm såsom Macduff. Hr Schwarz tog sig ej illa ut såsom Banquo, isynnerhet då denne i sin blodiga skrud visar sig vid gästabudsbordet. Hr Broman, såsom konung Duncan, inlade i sin deklamation en viss kälkborgerlig ton, som icke var på sin plats. Liksom i allmänhet uti stycket många finesser och ställen af djup poesi giugö nästan spårlöst förlorade, så blefvo ifven de poetiska ord, med hvilka den fridsällc Duncan och Banquo vid ankomsten till slottet. i kontrast mot de blodiga planer som der spinnas, uttala om den lugna, vänliga aftonen och om slottets fridfulla, gästvänliga utseende, nästan alls icke setiterade. Läkaren borde ha framstått såsom en enkel, storartadt idel gestalt, såsom en bild af hög sinnesro, i kontrast mot Macbeth och ladyn i deras vilda scener. Om äfven, såsom vi förut yttrat, Macbeth icke med den uppsättning, som nu egde rum, kunde på kungliga teatern gifvas på ett sätt, som illfredsstälde äfven temligen måttliga estetiska fordringar, så är det dock visst, att hvarje Shakespeariskt stycke, som går öfver scenen, medför en vinst, som icke kan nås genom tusen Syrsor o. dyl. Shakespeares tragedier innebära nemligen alltid en skola både för skådespelartie och för publiken. —tt—— nr