Aftonbladet – 11 februari 1858, sida 3

ges lagga så stor vigt. Då Macbeth icke finnes på kongl. teaterns repertoir för denna vecka och vi sålunda icke med det snaraste kunna få tillfälle att ännu en gårig se detta stycke på scenen, foga vi några korta detaljarnmärkringar till hvad vi redan förut yttrat om detiha märkliga företeålse på vår kongl. scen; . Dagbladet för 1 måndags innehåller flera sunda och riktiga kritiska observationer i afseende på vissa momenter i fru Hedins och hr Almlöfs spel, hvilka i det väsentliga öfverensstämma med vår uppfattning, ehuru vi tro. att fiera och till en del ännu mera slående exempel skulle kunna anföras för att vitsorda den af oss aktade kritikerns yttrande: Detta verk erfordrar, framför andra, rika och gediegna konstnärsnaturer för sin återspegling. Skådespelareroutmen räcker der på intet sätt till. Vanan, lexan lyfter på långt när icke denna tyngd af poesi. Dertill erfordras omedelbarhet, lefvande fantasi och inspiration. Först der dessa i erforderligt djup och tilläcklig omfattning äro för handen, först der förefinnes en möjlighet till en värdig framställning af derina gigantiska dikt I afseende på lady Macbeth har den nyssnämde kritikern med rätta anrnärkt, att det skiftande innehållsrika själspel, som uppenbarar sig hos ladyn, när hon, efter att ha genomläst sin mans bref, genom ett bud underrättas, att kungen är i annalkande, undgått fru Hedin, äfvensom att hon i de första akterna oriktigt framstälde ladyn såsom en våldsam, häftig, stormahde hatur, som tyckes vilja skrämma sin äregirige man till det olycksdigra dådet. I stället för den häftiga uppbrusningens skall hon använda sarkasmens, det öfverlägsna förståndets vapen. Detta är som sagdt fullkomligt riktigt, då det göres gällande såsom anmärkning mot fru Hedins spel i de första akterna. Emellertid tro vi, att den allmännare uppfattnitigen af ladyns väsende såsom vore hon endast en sarkastisk, kall, beräknånde varelse, besatt af en frätande ärelystnad, icke alldeles håller streck och skulle kunna ge anledning till ett i annän riktning felaktigt spel än det som blifvit anmärkt hos fru Hedin. En lady Macbeth; som vöre blott och bart egoistisk, slug, kall och beräknande — såsom äfven en författare i Svenska Tidningen velat uppfatta henne — skulle bli allt för vederstygglig, alltför inycket en djefvul i menniskohamn, att kunna vara efi tragisk gestalt och på sätt och vis det väldiga sorgespelets hufvudfigur. Mästaren Shakespeare har icke heller, om man ser närmare på saken, tecknat henne sådan; han har adlat henne till tragisk värdighet genom att låta henne, under all hennes grymma och vilda beslutsamhet, vara hänförd af en id, som, sann och berättigad i sitt ursprung, genom fantasiens spel och viljans regellöshet urartat till -en allt uppslukande passion och till en fix idg, som icke vill veta af några skrankor, några gensägelser, något motstånd. Det är beundran för hennes gemål, tanken på hans öfverlägsennet öfver alla de andra, öfvertygelsen att han ir den rätte att herrska i en orolig tid och öfver ett oroligt folk, som sedan längre tid illbaka slagit rot hos och alltmera utvecklat ig hos henne i dagens tankar och planer och nattens drömmar. Detta mål:synes henne lutligen så stort och skönt, att det rättfärdisar hvilka medel som helst. När hon deröre erhåller Macbeths bref om hexornas spålom, så röjer hon ingen förundran eller utomordentlig glädje; hon erhåller blott bekräfelse på hvad hon så väl känner och vet förut, och hon säger endast med den lugna ;fvertygelsens styrka: Ja, du Glamis är och Jawdor och skall. bli hvad dig -är sagdt; amt uttalar den enda betänklighet hon ännu ryser, nemligen för sin gemåls lynne, att Det är för fullt af menskokärleks mjölk Att närmsta vägen ta... Hela hennes väsen ligger inom denna tanes trollkrets, det är den, som hos henne altrar förakt för hvarje sedlig betänklighet. let är den, som icke vildt skriande, utan med tt visst hemskt, spökaktigt lugn, och den ljupaste tillförsigt skall tala ur henne, då; on genast efter underrättelsen om Duncans nkomst är färdig att mana på de andar, om. på mördartankar passen upp eller dåj on med en energisk patos, som ligger icke å mycket i ordens flygt, som ej mera i den ramskymtande inre hänförelse, ur hvilken de trömma, och som om det gällt ett ädelt yfte, kunde kallats entusiasm, nedslår. till! orden alla hans betänkligheter på ett sätt, tt han, erkännande sig besegrad, ofrivilligt tbryter: Föd mig ej döttrar! Blott åt mankön bör Din oförfärade natur ge lif. Detta tyckes vittna derom, att Macbeth först u fullt blir varse hennes jernhårda, manga natur. Att hon icke ursprungligen är en yäna, blottad på alla menskliga känslor, erom vittnar bland annat hennes behof att Il det blodiga. afgörandets stund i någon!