Aftonbladet – 11 februari 1858, sida 3

KONGL. TEATERN. I går afton gafs åter å Kongl. teatern ett klassiskt stycke af gammalt ursprung, hemtadt från Spaniens rika dramatiska litteratur. Don Augustin Moreto y Eavana är en af Spaniens utmärktaste dramatiska författare. som i lustspelet af många sättes öfver Calderon. Moliere har begagnat och bearbetat åtskilliga af hans stycken och specielt El desden con el desden. Detta stycke, som af den berömde spanske litteraturhistorikern Oacha kallas för det yppersta lustspel inom spanska litteraturen, har äfven af Carlo Gozzi blifvit bearbetadt på italienska och har sökt sin väg till de flesta europeiska litteraturer. Redan för omkring 20 år sedan gafs det å vår kongl. teater under titeln Amanda uti en af Thomander gjord öfversättning. Denna i sig sjelf ypperligt versifierade öfversättning lärer nu ha. undergått någon bearbetning och är nu, till stor vinst för scenen, återupptagen på repertoiren under titel Stolthet mot Stolthety. Detta lustspel är onekligen ett stycke af mycken finhet i anläggning och detaljer; det har de spanska intrigstyckenas vanliga form, men är tillika ett karaktersstycke. Prinsessan, som icke vill höra talas om kärlek, som ådagalägger den ifrigaste köld och det största förakt, så snart de erotiska strängarne anslås, men som besegras genom en låtsad och konseqvent spelad köld och likgiltighet hos en af hennes tillbedjare, är ypperligt tecknad. Fru Hedin återgaf rolen ganska väl i de första akterna, der endast stoltheten kom i fråga; deremot var det henne icke lika lätt att på ett sannt och karakteristiskt sätt teckna de scener, der prinsessan efterhand börjar förlora jemvigten och der förvåningen öfver motståndet småningom aflöses af den sårade fåfängan och denna åter af den passionerade kärleken. Hr Sundberg var särdeles lycklig såsom prinsessans intrigante och humoristiskt beskäftige handsekreterare. Vi beklaga, att vi icke kunna säga detsamma om hr Schwartz som prins Carlos. Denne artist, som för några år sedan väckte så storartade förhoppningar om ett mera på djupet gående konstnärligt studium, synes för ögonblicket vara den som djupast försjunkit ikongl. teaterns gamla styltmaner; ett dämoniskt leende är nästan stereotypt på hans läppar, och utan verklig konstnärlig måtta sväfvar han oupphörligt från det belzebubiskt-sarkastiska till det gråtmildt-patetiska, med en mycket konstlad deklamation. Mllerna Gelhaar och Th. Hebbe förde sig mycket väl såsom de båda, mindre