Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

cirkelformigt från en punkt i norska fjellen och hafva i lappmarkerna en riktning från söder åt norr, i Finland från vester åt öster, i mellersta och södra Sverge från norr åt söder. — Förhåller det sig nu så, kan man likväl ej undgå att antaga, det vattnets rörelse, som då solfjäderlikt skulle från någon viss trakt hafva utgått i flera riktningar, måste hafva åstadkommits genom en landets plötsliga höjning i norra delen af landet, att derigenom bildats. en temligen stor ö, med långa, smala vikar, uti hvilka vattnet utgjutit sig åt nämde tre håll. Att isen eller glacierer, som då vid en annan fördelning af vatten och land måste bafva varit ymnigare än nu, dervid spelat en hufvudroll vid refflornas bildande och flyttblockens bortförande till -aflägsna trakter, synes ganska troligt. Sid. 39. Bergarternas indelning. Författarens indelning af bergarterha synes oss mindr. lämplig. Han indelar nemligen de Eldbildade i Urberg, Plutoniska och Malmer. Skilnaden mellan urbergsarter och plutoniska skulle endast bero på olika tider för deras bildning. Till eldbildade urberg förer han Granit och Gneis. Men då graniten bevisligen äfven bildats långt efter vissa sedimentära bergarter och under flera olika tidsperioder, är benämningen urberg mindre passande. Gneisen åter bör väl näppeligen kallas eldbildad, då den tvifvelsutan först blifvit bildad i vatten, fast den sedan undergått vissa förändringar, möjligen förorsakade af eld. Bättre synes vara. att indela bergarterna i 1. Eldbildade a) Plutoniska med krystallinisk textur, b) Vulkaniska med glasartad, slaggig textur. 2. Neptuniska (i vatten bildade) med skiffrig textur. 3. Krystalliniskt skifriga (Gneis), utrörande en mellanlänk mellan n:is 1 och 2. Äro troligen de äldsta bildningar. Huruvida malmerna äro eldbildade eller ej torde vara ganska tvifvelaktigt. Sid. 47. Här anmärka vi, att då förf. angifver antalet Trilobitarter i Sverges öfver gångsformation till endast 29, äro isjelfva verket 350 kända. — Af stråldjuren angifvas endast 37 arter, såsom förekommande 1 for mationen, i stället för att endast af krinoideerna finnas 250 arter utom koralldjuren. Sid. 53. Här talas om periodiciteten af jordrevolutionerna och svårigheten -att förklara densamma. Man får likväl ej glömma, att dessa s. K. perioder ofta äro en produkt af det systematiserande menniskoförnuftet, men kanske aldrig varit i verkligheten så bestämdt begränsade. Att-ofantliga isstycken på vissa tider seglat omkring, medförande stora stenblock är väl ej så svårt att förklara, att man derföre skulle vara nödsakad taga sin tillflykt. till-så vådliga hypoteser; som den sid. 53 framstälda om jordens kometbana. Nämde fenomen kunna vi nemligen än i dag esomoftast få se. Sid. 57. Sverges källor. Det var visserligen att vänta, det den frejdade förf. ej skulle 1 afseende på källors uppkomst hylla den vanliga åsigten, att källor och floder erhålla sitt vatten hufvudsakligen från atmosferen, men att han skulle i detta fall föredraga Lucretius framför Aristoteles och nästan alla nutidens geologer, det var hvad man minst kunde vänta. En af nutidens störste kemister och fysici yttrar om den af förf. hyllade källteorien följande anmärkningsvärda ord: ville man ådagalägga det falska uti några skriftställares (de la Hire, Perhault) påstående, att det-atmosferiska vattnet aldrig nedtränger i jorden öfver 2 fot (förf:s rotblötan), likasom det falska uti åsigten om underjordiska hålor, som skulle stå i samband med hafvet, och ur hvilka vattnet genom centraleldens verkan skulle fördunsta, för att sedan åter kondenseras o. s. v. (se sid. 60), så vore det ungefär detsamma, som om man ville, då fråga vore om teorien för sugpumpen, söka vederlägga den gamla läran om materiens afsky för tomrump. Vi vilja först anmärka, att förf. helt och hållet förglömt att taga det meteorvatten med i sin beräkning, som -stundeligen, isynnerhet under den varmare årstiden, utfälles ur luften, äfven i det klaraste väder, uti större skogsoch bergstrakter. Hvilka ofantliga massor af vatten måste icke under sommaren utfällas på norska fjellryggen, då vinden för fuktigheten från vestra oceanen dit, och luften är nära mättad af vattengas, men luftvärmen likväl förmår hålla gasen upplöst, tills den träffar den kyligare borgåltaktön, der den då-genast kondenseras på hvarje punkt af jordens yta! Sjelfva regnet utgör säkert ej mer än en del af det vatten, som nedflyter ur luften. Emot förf:s beräkning, att det vatten, som Englands floder föra till: hafvet, öfverstiger den mängd af vatten, som nedkommer genom regnet, anföra vi en annan, som bevisar motsatsen: Englands nederbörd — 34 Par. tum — 117, kubikmil vatten. Till hafvet föres årligen 11, k.-mil — 127, tum i höjd. -Återstår omkring 22 tum för afdunstningen. Se Blanes Handbuch etc. Låtom oss nu betrakta närmare hypotesen om källornas förbindelse med -hafyvet. Att en eller annan källa på små vulkaniska öar upptår på vulkanisk väg och matas från hafvet, örneka vi ingalunda, t. ex. källan på ön Pantellaria, men att källor i allmänhet så uppsomma är ej konseqvent att -påstå af den; som i fråga om landets höjning ej vill veta f någon vulkanism. En ärtestel brunn dor ippkastade friska fragmenter af växter (Edinb. ew philos. Journ.) En annan vid Elbeut medförde små lefvande fiskar (T;Institut 1835). MN Ta can frit LA siat RR RR RAN