Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 1

golfvet framför eldstaden. Gnid honom, kära Gog, men sakta, mycket sakta. Jätten började träget gnida vår hjeltes leder, och snart började han, tack vare värmen och frotteringen, återkomma till sans. Den lilla flickan klappade händerna af glädje och skulle hafva dansat, om utrymmet till låtit det; som det nu var, nöjde hon sig med att klappa jätten på hufvudet och kalla hönom sin goda beskedliga Gog och gifva honom ett dussin andra vänliga benämningar, Det dröjde några minuter sedan Dick vaknat från den svimning, hvari han fallit genom ansträngning och brist på föda, innan han kunde fatta hvar han var och hvad som händt. Det var lyckligt att Gog satt, så att hans oformliga längd ej märktes, annars kunde förskräckelsen lätt hafva ingifvit vår hjelte den förmodan, att han fallit i klorna på något vidunder. synen af Pets vackra ansigte och af hennes ljufva, mörka ögon, som hvilade på honom, samt af Sams vänliga blickar, lugnade honom; deras närvaro tycktes honom vara en försäkran om beskydd; han försökte således att le då han framstammade en tacksägelse till dem. Hvad heter du, min HHa vän ??s frågade Webb. Dick, sir. Hvad mer än Dick?, Bara Dick,, svarade gossen. Jag har aldrig haft något mer namn. Direktören och hans maka vexlade blickar, den förre visste knappt hvad ha skulle tänka — antingen var gossen eh listig bedragare, eller ock var det någonting bra besynnerligt att han aldvig vetat sitt tillnamn. Jag visste att det:var någonting hemlighetsfullt!-— Jag kändeatt det föll ett mörker öfver min själ utropade Euphrasia, som