Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 1

Tänk om det vore en polisbetjent, sade Sam. Någonting är det, så mycket är säkert, utropade Webb, lyssnande. Jag hör någon som ropar. Det är ett barn! Detta sades af Euphrasia med högtidlig röst. Kanskep, tillade hon, är det ättlingen af något ryktbart hus som flytt undan sina mörare, eller ett oskyldigt barn som gått vilse; eller — Kittelflickarens pojke, afbröt den rationelle Sam. Jag såg honom smyga omkring på allmänningen och titta sig om efter något som han kunde lägga sig till.. Jag känner honom sedan gammalt. Efter denna oromantiska förmodan försjönk direktrisen i en dyster tystnad. Som hunden alltjemt fortfor att skälla, stego direktören och Gog upp. från bordet och lemnade vagnen, i mening att taga reda på hvad som var på färde. För ett våldsamt anfall hade de föga fruktan, men någonting kunde blifva stulet. Inom tio minuter återvända de, jätten med vår hjelte afsvimmad på armarne. Det är ett barn! utropade Euphrasia. Den lilla stackaren, sade hennes man; jag kunde ej låta honom ligga och dö i det våta gräset, der han fallit omkull. Han ser just icke ut som ättlingen af ett ryktbart hus, tycker jag, sade han till sin hustru med ett. Tätt leende; Sam och hans syster Pet trängde sig nära intill Gog för att med den nyfikenhet och det deltagande, som tillhör barndomen, se på den stackars lilla vandraren, hvars mössa fallit af, och söm nu låg der med sitt bleka, infallua anivte och sina haltslutna ögon. pilvad hä lin, sade Pet idet honlätt vidrörde Dicksvhadd, som medyctslöst hängs de! öfver jättens knä, hvilken satt sig nod på IN