Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 1

DEN SISTE AF SIN ÄTT. J. FÅ. SMI TH.) Hans lilla syster Pet — hön kallades alltid så — var dansös. Det yar omöjligt. att se henne utan att tjusas af hennes skönhet; hon förenade allt hvad som gör barndomen ljuf och behaglig. Det var-lif, det var hoppets solljus, tillvarons glädje i hennes mörka, sydländska ögon, det var musik i hennes röst — hennes barnsliga muntra skratt klingade som en glad sång. Pets vänliga sätt gjorde henne till en gunstling hos alla som sågo henne, ty jemte ungdomens tillit egde hon hvad som var ännu skönare: en naturlig blygsamhet. Hennes kringströfvande lif med alla sina farliga bekantskaper hade icke kunnat sätta någon fläck derpå. Hon hade hittills lefvat i en pestluft, utan att inandas den. Det var någonting rörande i den tillgifvenhet dessa båda ensamma barn hyste för hvarandra — dessa barn som blott egde hvarann — och hvad. som var farligare: verlden med alla dess skadliga lockelser, Sam älskade icke endast sin Nilla syster, han vakade ock öfver henne, och ehuru han i allmänhet var mild och foglig, blef han alldeles ursinnig om någon i hennes närvaro yttrade sig på ett opassande och klandervärdt sätt. Hvad Gog beträffar, tillbad han den lilla elfvan. Jätten lydde ett ord, cn blick,. en vink af henne; och så barn hon än Var — ty Pet hade ännu. icke fyllt sitt elfte år — så visste hon dock väl hvilken ovanlig makt hon Hade öfver honom: OT hon dansade sökte han sig en plåts, hvarifrån han; med i ) Se Aftonb. niv 10—18, 20—25,