Aftonbladet – 2 februari 1858, sida 1

sina ofantliga händer hvilande på sina knän, följde den snabba rörelsen af hennes fötter med. ett grin af obeskrifligförtjusning. Vid sådana tillfällen vore det ej värdt för Webb att tillsäga honom någonting: befallningen blef ohörd. Till och med den ståtliga Eupbrasias rynkade panna hade ingen verkan, Gog hade icke ögon och öron för någon annan än Pet. Orsaken till denna stora tillgifvenhet kan sägas i få ord. Andra barn gjorde narr af honom eller flydde från honom med förskräckelse och afsky; Pet deremot visade honom det största förtroende och välvilja. Hon kunde med ett gladt leende hoppa från hvilken höjd som helst, om Gog tog emot henne i sina armar, och klappa hans. ofantliga hufvud med sin lilla hand, med samma lugn som hon smekte den arga blodhunden, som nattetid höll vakt öfver vagnen och sakerna. Ej underligt då att Gog kände sig henne så starkt förbunden; det oskyldiga barnets kärlek försonade honom med sig sjelf; Den lärde honom att hän var en menniska. Sedan vi nu presenterat innebyggarne i mr Webbs vagn — vi kunna ej med skäl säga hans hus — 8 ola vi göra läsaren bekant med sjelfva detta fortskaffningsmedel, der det inskräökta utryrärået tagits ianspråk för alla, både möjliga och omöjliga påfund, Den var bygd af något lätt träslag och öfverdragen med buldan för att göra den säker emot regnet och var precist adeiton fot lång och tio fot bred.Ihom den hade ej en tumsbredd utrymme blifvit bortslösad; vid dess yttersta ända voro två liegplatser anbringade, en öfre för egaren och en under densamma för Pet. Pe voro skilda från det öfriga åf vagnen genom en lång kattunsgardin: p Bänkarhe på sidorna i den större afdelningen tjenade fill sittplatser öm dagen, sofplat: