Aftonbladet – 1 februari 1858, sida 2

fället, yttrade sig.i ordalag, hvilka från att vara endast uttryck för en helt vanlig bramarbaserande liberalism genom det tillfälle, vid hvilket de talades, och defrämmande, till hvilka de adresserades, blefvo nedsättande för eget land. Och -vidare: Det var då verklien. påkalladt, såsom det af flera närvarande påkallades, att professor C. uppträdde, för att inför de främmande gästerna bevisa, att det dock i detta land finnes män, hvilka anse det ega någonting värdt att aktas och älskas och bevisa någon tillit till sig sjelf för att göra sig förtjent af andras aktning. Det visar sig häraf tydligt att det icke är så mycket för sin liberalism som dr Nordenskjöld får: uppbära alla dessa bittra förebråelser, som icke mer för det han lagt den i dagen — för främlingar,. Att man i Finland anser sig utkämpa en kamp mot mörkret kan omöjligt framkalla ett beifrande från Snellmans sida, enär han sjelf så otaliga gånger yttrat samma åsigt. Men deremot anser han det nedsättande för Finland, att denna åsigt också en gång blifvit uttalad för andra, det är saken. Då man nu betänker hvilka dessa främlingar voro, att de voro svenskar, barn af det land af hvilket Finland sjelft är en dotter, och hvars medborgerliga och politiska institutioner och intressen fortfarande äro de samma som Finlands egna, så springer den rätt i ögonen, den onaturliga isoleringens, den egensinniga högmodets politik, som Snellman vill inympa på Finland i en tid, då det, sedan det sjelft uppträdt i kampen för politisk frihet och sjelfständighet; framför allt annat måste vara angeläget om att försätta sig i förbifidelse och vexelverkan med sina likstämmiga bröder på civilisationens bana. Att en öppen, en förtroendefull anslutning till dessa skulle vara nedsättande för Finland är väl så långt ifrån fallet, att den tvärtomr, i betraktande af Finlands belägenhet, torde kunna anses såsom -ett högsinnadt bevis på mod, på manlig tillit. till alla de goda makternas seger. Det vore dock ännu lyckligt, om Snellman endast, såsom jag ofvan sagt, stått stilla, medan tiden gått framåt; ty ehuru det visserligen är en sorglig syn att se en stor ande på ätt och vis öfverlefva sig sjelf, så är, hvad särskilt Snellman beträffar, den tacksamhetsskuld, i hvilken. den närvarande generationen står till honom, alltför stor, för att ens ett dylikt förhållande skulle kunna minska tillgifvenheten och högaktningen för honom. Men hvad deremot omöjligt kan förlåtas honom är den råa häftighet med hvilken han utfar mot alla olika tänkande, den meningsdespotism och öfvermodiga bitterhet som genomgår de flesta af hans polemiska artiklar. Han tyckes ej ha en aning om att olika meningar kunna förfäktas utan hån och arghet, att den ena meningen, : då den är grundad på innerlig och varm te ng fordrar aktning lika så väl som den andra. Han borde dock betänka detta, så att han ej på slutet må förspilla den aktning, som hvar och en i Finland så gerna och af fullt hjerta önskade egna honom. Hvad jag här ofvan yttrat uttrycker temligen den allmänna meningen om Snellman, hvarom jag velat underrätta eder, då den uppfattning man i Sverge eger af våra förhållanden ingalunda kan vara oss likgiltig. Måtte det nya år, som snart randas, bringa endast lycka och välsignelse öfver edra bygder! I denna önskan, må ni yara förvissad derom, instämma tusende. i 3 Den 15 Januari. Åtskilliga omständigheter, hvilka hittills förhindrat mitt brefs afgång, sätta mig i tillfälleatt bifoga följande lilla postskriptum. Man har ändtligen, efter otaliga misslyckade underhandlingar, funnit en redaktör åt den på finska utgifna officiella tidningen, ehuru denna gången, lika litet som den förra, inom storfurstendömet Finlands gränser. Den afgående redaktören, Schröder, var ingermanlänning; den nye, hvars namn är C.E. Asplund, förskrifver. sig från Reval. Ännu en annan likhet förefinnes mellan de båda herrarne: de äro båda två mänrner af kaftanen — prester. Då emellertid den nye redaktören är en särdeles klen stilist, har man, likaledes med stort bråk och besvär, fått lof att uppsöka åt honom en språkkorrektor och förbättrare. Denne funktionärs namn är F. W. Olsoni, f. d. kommissarie vid finska sjö-ekipagcet. Derjemte är jag nu i tillfälle att berätta, att ännu för några dagar sedan steg här på postkontoret finska officiella tidningens prenumerationsnummer till 600, Suometars deremot till 1600. Det synes således som om ett bakslag vore i fråga. Också lärer direktören för postverket, generalen Gripenberg, utfärdat ett cirkulär till samtliga postmästarne, deri han förebrår dem deras ringa nit för den finska officiella tidningens bästa. Det är om denne tit. Gripenberg någon skäll hafva sagt, att han vore en förträfflig karl, om han blott icke hade tvenne fel, nemligen att pro primo vara mycket nyfiken, och pro secundo myeket indiskret. Agricola, D. E. H. kronprinsen-regenten och kronprinsessan gåfvo i lördags kl. half 5 e. m. å Ulriksdals slott diner dansant för den kongl. familjens medlemmar, och till hvilken voro inbjudna svenska statsmiriistrarne och norskå atsministern samt herrar och damer afde pr RR KR SR RR RR PR