Aftonbladet – 1 februari 1858, sida 2

jUMMM— — -— KX KK K och hans mod höll på att svika honom, ända tills den unge mannen fattade hans framsträckta hand och tryckte den med en sådan förskräcklig hjertlighet, som Amen trodde; att det pressade tårar ur hans ögon. Icke ett ord vexlades mellan dem om brefven och pengarne. Georg. lyssnade nnder tystnad till Amens ursäkter för vår hjeltes uteblifvande och anmärkte endast efter deras slut, att han utan tvifvel skulle få se gossen följande dagen. Hans tillgifne svåger önskade i tysthet att han det måtte få göra. Hvärt skall du gå, Georg? sade han, då den senare, i stället att vika af, fortfor att gå framåt skogen. Det är icke vägen, den är mer än en half mil längre. Ja, jag vet det, svarade denne; men jag kan ej motstå min önskan att gå till skogen och den vägen hem. Der har jag tusen gånger tagit fogelbon, då jag var barn. Det är nästan det enda ställe för mina barndomslekar som jag ej besökt. Men låt mig ej besvära dig att göra denna omväg, om du tycker den är för lång. Nej, visst icke, utropade klockaren, hvars misstankar skingrades genom hans följeslagares obesvärade sätt. Bara den icke kommer att trötta dig. För en stund gingo de tysta, tills de kommo till en öppen plats, på alla sidor omgifven af träd. Här stannade Georg och såg sig omkring. Hur väl jag påminner mig detta ställe, sade han. Det var här jag första gången såg min kära unga herre, Walter Herbert, Jag mins så väl att jag skar honom en käpp, just lik den der, tillade han och pekade på enikraftfull och smidig telning, som sköt upp i hans närhet,