Aftonbladet – 28 januari 1858, sida 2

— Då man ser: den undfallenhet och :artighet som den norska pressen af väl begripliga skäl brukar visa mot högsta vederbörande, är det märkligt att iakttaga, huru det ena norska bladet efter det andra anser sig mnödsakadt att bryta tystnaden i afseende på de orättvisor och oformligheter; som framträda inom det militäriska befordringsväsendet. Så yttrar t. ex. Aftenbladet i ett af de med dagens post hitkomna nummer: Genom öfverste Rehbinders utnämning till kommendant på Fredriksstads fästning skall öfverstelöjtnant Höyer, som var föreslagen af krigsministern, hafva blifvit förbigången. Rehbinder är officer sedan 1814 och Höyer sedan 1807 När statsrådet Bloch verkligen har visat den sjelfständighet att föreslå öfverstelöjtnant Höyer, då det var afgjordt att en annan skulle utuvämnas;-så kan man väl deraf allraminst sluta, att de militära qvalifikationerna varit lika och att utnämningen således skulle kunnaställas: i samma linie med de öfriga på den senaste tiden inom armån förekommande språngmarsch-befordringar, som hafva väckt så högljudda klagomål. Oaktadt vissa bland dessa utnämningar i alla afseenden rättfärdigas genom de framdragnas ovanliga talang-och duglighet, ha de likväl i de flesta fall åstadkommit det intrycket; att med åsidosättande af de militära auktoriteternas råd och vanliga. befordringsbruk afseende blifvit fästadt vid sådant, som icke bort hafva något inflytande. Inom de kretsar, der dessa den personliga. bevågenhetens ingifvelser förnämligast . företett sig, hafva också förekommit nog många uppenbarelser af den misstämning, som denna nya tingens ordning framkallat. Vi känna oss. likväl för ögonblicket föga hågade att närmare vidröra dessa förhållanden, dels derföre att det mera skadar än gagnar att utan bjudande nödvändighet föra den offentliga kritiken för mycket en detail och in på njurpröfningens område, och dels derföre att det synes oss otänkbart, att det under konungens sjukdom insatta regentskap med dess ifver: och deltagande för det norska : militärväsendets utveckling och dess synliga bemödanden att vinna armåns tillgifvenhet, skulle i längden fasthålla. befordringsmaximer, som endast framkalla -afund och missnöje.