Aftonbladet – 27 januari 1858, sida 3

Teatern och Teaterlifvet. (Slut fr. gårdagsbl.) Om direktören: kan det alldeles icke vara frågan. Skådespelaren kan förlåta hela den öfriga verlden att den underskattar hans talang, ty den har kanske icke haft förmåga eller tillfälle att bedöma den; men direktören skall ex officio förstå att värdera talangerna, och saknar han tillfälle dertill, så är det hans egen skull. Då nu den dramäatiske konstnären; som sagdt, sjelf har andra tankar om sin talang än den öfriga verlden har, och direktören hörer till denna, så måste han ju, från skådespelarens synpunkt betraktadt, värdera talangerna oriktigt — det är: vara en odugling — och med:en oduglig direktör kan en skådespelare ju aldrig vara tillfreds. Tidningskritiken blir af skådespelaren nästan betraktad såsom en fientlig makt... Vid teatern är man alldeles öfverens om, att recensenterna äro orättvisa, och man gör endast skilnad emellan dem som äro det med berådt mod och vilja , och dem som äro det omedvetet — uppsåtliga och ouppsåtliga syndare. Naturligtvis -är denna beskyllning sjelf — uppsåtligen eller ouppsåtligen — orättvis; men till bekräftelse på densamma vet man dock en hel hop obskura namn, som rätteligen skulle hafva figurerat under åtskilliga tidningars konstkritiker, om icke den skyddande pseudonymens slöja skonande omslöte dem. Jag frågade en gång en ny vaktmästare, om han kände teaterreferenterna; då han betänkte sig på svaret och jag utbröt: Ni vet väl ändå hvad.en referent är för enl svarade han: En referent är en sådan en, som redaktörerna låta gå på sin fribiljett Definitionen var verkligen fullständig, ty estetisk bildning, intresse för konsten, smak och emdöme — allt dylikt är någonting tillfälligt, som man tacksamt må erkänna der det förefinnes, men redaktionsbiljetten endast är det karakteristiska hos tidningarnes konstdomare; den är ett ofelbarhetsbetyg, lydande på innehafvarer, det är den som upphöjer hans meningsyttring från ett enskilt tycke till ett auktoritetsvotum, det är endast den som gifver honom lika så många tusende stämmor, som tidningen utsänder exemplar. Att skådespelaren alldeles icke vill gå in på att erkänna dessa domares kompetens, är ju ganska naturligt. Mellan konstnärer och recensenter är blod, alltsedan konsternas upphofsman Apollo flådde Marsyas, kritikens stamfar, och ju mera personlig konsten uppträdt, desto mera personlig har ock kritiken varit, och desto mera personlig har följaktligen fiendskapen blifvit. Då nu den sceniska konsten är den mest personliga af alla, så -är det lätt begripligt att af alla konstnärer är det inga som hata recensenterna så innerligt som skådespelarne — om icke skådespelarinnorna. — Den offentliga kritik, som för andra konstnärer kan vara obehaglig, blir för dem olidlig. -Låtom oss antaga att t. ex. Jungfrun af Orleans är framstäld af en historiemålare och en skådespelerska älldeles på samma sätt, ech att en recensent i konstens namn känner sig manad att protestera emot, att den unga, sköna och oskyldiga svärmerskan blir framstäld såsom en ful, halfgammal och groflemmad kokett, så kan den ifrågavarande målaren: beklaga sig öfver att hans arbete har blifvit: hårdt, ja kanhända smaklöst bedömdt; men berörda skådespelerska skall tillika se en blodig hämd mot sin person i denna dom; hon skall beklaga sig öfver skällsord och protestera mot den oerhörda nedrigheten att söra hennes skönhet, hennes ålder, ja: hennes ropp och — horribile dictu — hennes oskuld ill föremål för kritisk ransakning och dom. EE SNNNNOENNAN SETS ITNE IRAN RER