Aftonbladet – 25 januari 1858, sida 2

öfverlemnar slutligen horn och pipa till fru Ulftand (fru Westerdal) som för eviga tider vill bevara dem på Ljungby gård. Trollens makt är förbi, Peder har erhållit sin förlorade fru tillbaka och Åke emottager Alfhild till belöning för sin riddarebragd. Mest lifvad sjöng hr Uddman, uttalade äfven orden mycket tydligt. Jemväl hr Sandström sjöng krafligt; men vid ett ganska starkt orkesterackompagnement, hvad förslår då väl en emot måna? Det klingade verkligen så, som om i hr 5:s rol flera sköna partier omkommo i de beledsagande krafternas svallvågor. — Fru Westerdal sjöng icke, eller dock så godt som intet, men framsade sina verser med stor tydighet. I förbigående sagdt, kan det väl ställas i fråga, huruvida sjelfva arbetet vunnit lerpå att helt och hållet versifieras, Ursprungigen hade Silfverstolpe endast undantagsvis och egentliga just för musikens skull skrifvit verser; det öfriga var prosa. — Herr och fru Strandbergs partier torde hafva framkallat rån mera bifall, om just de hade fått ig tilldelade rätt nya, innerliga melodier, synnerligen i trion i första akten. Väfnaden i lenna nummer är obestridligen vacker, endast sjelfva ämnet, som utgör inslag och ränning, nade publiken önskat intressantare. — Dem. Fundins okonstlade sång och äfven dem. Geliaars första, nästan folkvise-enkla melodi anlogo. Dem. Gelhaar var nog skådespelarinna, ör att under hela tiden, då hon sjunger till Åke, vända sig till honom och icke till saongen, hvarföre many: alldenstund hon stod vå scenen, bör hålla henne räkning. Hennes öst, om icke stor, är dock behaglig och hon junger rent. Detvore skada; om denna hoppvifvande sångerska framdeles icke alltid undeke, att i melismatiska tonsånger särskilja onerna genom h-ljudet. Jag vet ej om tonsättaren eller balettmästaen bör tackas för det vilda anskri, som trolen under sin dans vid ett tillfälle helt oförnodadt låta förnimma. Detta anskri gjorde är stor verkan, en verklig dramatisk verkan. Jet var icke gerna möjligt att vidare stegra et rent musikaliska diableriet; men hånskriet fverträffar i vildhet all musik och är ytterst gripande. Hvarföre förakta dylikt vid insrnaliska scener? Man kan fastmera, med smus, säga derom: Natur! dein abgebrochner Schrey Dringt tiefer als die beste Melodey.