Aftonbladet – 23 januari 1858, sida 3

:a lang Som — och foga mindre torr. an. de söreläsningar, hvartill man köper inträdeskort för den goda tonens skull, och detta oaktadt skall jag icke komma att hålla föredrag för toma Vväggarne; ty jag talar, som sagdt, om teatern, om dess allraheligaste, om de inviglas mysterier. Det outtömliga intresse, som både det resonnerande och det konverserande publikum hyser för teatern, kunde vid första -påseendet synas obegripligt, men. det har nog sina giltiga grunder, Alltsedan Orests tid har man vetat, att den förföl de blott i Apollos helgedom finner en fristad undan sina plågoandar; och hela vår samtid förföljes öfverallt af en plågoande, mot hvilken Eumeniderna äro. att räkna för ett intet; det är ett hemskt väsen af fornbordisk härkomst: i gamla tider hette det Fenrisulfven, nu:kallar man det — Ledsnaden! Detta vidunder gör ingenting annat än gäspar, men det. gäspar ända till oändlighet, det gäspar, som mythen säger, från himlen till jorden, och hotar att uppsluka både gudar och menniskor . Blott. i teatern, uti Apollos helgedom, bjuder man ännu plågoanden .spetsen, och hvar gång han krafsar på porten för att tränga sig dit in, blir han emottagen af ett så förfärligt larm af pipor och gonggong, att han måste förfärad draga sig tillbaka, och när så vidundret är borta, inrättar man sig lifvet derinne så hyggligt och pikant, som det aldrig kan bli derutanför: skönheten visar sig der i full helgedagsstass, och allt hvad som icke är vackert, måste åtminstone vara roande. Dygden.är oupphörligt stäld på prof, pligter och böjelser i beständig strid; ödet konseqvent rättvist, och kärlekens kortlifvade vårblomma fortfar outtröttligt att utveckla sina knoppar; det triviala är bannlyst; tid och rum underkufvade; vid musikens toner hoppar man öfver tusende mil under ett cangement, och) tjugo år under en mellanakt. Det är derföre icke underligt att folket strömmar till templet och utbryter: Här är oss angenämt att vara, och det är ganska naturligt att åskådaren frestas till att önska sig en plats bland de-invigde i sjelfva helgedomen på andra sidan den strålande rampen, ty den lyckan att spela en rol är annars icke så lätt att uppnå här i verlden, och den tyckes Thalias prester hafva fått för så godt pris. På teatern är man ju hjelte, utan att blottställa sig för någon fara: dolken glider upp i skaftet, och giftbägaren är fyld med limonad; der a plåderas man för ädelmod, utan: att derför behöfva göra någon sorts uppoffring, och der kan man hvar spelafton stå med palmer i händerna som ett. dygdemönster, utan att hafva den ringaste besvär af sin dygd till hvardagsbruk — det tro-de oinvigde, men jag hoppas att jag lätt skallkunna föra er, mina ärade åhörare, ur denna illusion. I skolen inse, att teatern har vapen, som äro skarpare än dolkar, och gifter farligare än odört, att ingen vandring är äfventyrligare än vandringen öfver teatertiljorna, samt att helgonglorian är ingenstädes förbunden med ett hårdare martyrskap än justinnanför rampen. I -skolen inse detta och åtskilligt annat, sedan jag haft den äran låta er -kasta en blick Bakom kulisserna. Och när det tusenfotade stadssqvallret evinnerligen fortfar att uppvakta er med teaterskandaler, så skolen I taga er i akt att I icke tilltron skådespelaren större anlag för de sju dödssynderna än alla andra menniskor, — I skolen medgifva; att det är icke lätt att vara skådespelare! Jag hade nu ett förträffligt tillfälle att vara intressånt, om jag ville slå mig på en framställning af teaterns mysterier å la KXean och illustrera densamma med exempel, hemtade från samtiden; men — detta afsäger iag mig ochelofvar, tilldugnande afalla uppsörda sinnen, att behandla mitt ämve så absträkt som möjligt. Detta såsom inledning — nu till texten. Man. har cn gammal. berättelse om; trollonungens. döttrar .och..deras friare. Enligt !enna sägen blefvo. d förälskade -riddarne på vägen till jungfruburen utsatte för allå möjliga frestelser, och om de blott för ett gonblick glömde. sitt ärende för att se sig illbaka, så blefvo, de. i. samma. stund förvandlade: till ugglor ochmarkattor eller anra vänskapliga djur: Detta är tvdligen en teatermyth. Trollkonungens döttrar heta Thalia ch Maomene och de fordra ännu i dag, att teras älskare oupphörligen skall gå framåt med licken oaflåtligen-fästad på det allägsna idealet. Ve den arme, som. vänder sig ifrån målet, för att se7efter det diableri; som än hvisslar, än klappar bakom hans rygg, än lockar bonom med kärlekens suckar och champagnens perlor och än -hotar honom med la de-olyckor, som äfund och falsihet tillsammans kunna släcka ut! Ve det arne syndaren, ty isamnia ögonblick som han gitver etter för frestelser, ir han förlorad såsom konstnär, och innan ban vet ordet af är han förvandlad till ett af dessa grinande, tjutande, galande och grymtande vidunder, som uppfylla Thalias yttersta förgård. Och Kvad skall väl bevara Hosom mot en dylik förvandling? — En krafig menniskonätur, en oförfalskad personligret! — Ja, det är visserligen desiikraste preservativer; men hafven I någon aning om, hur svårt det är för den dramatiska konstnären att fortfarande förblifva en rikt;ig menniska? : Under det att hvarje. annan konstnär har ett gifvet stoff, hvaruti. han . arbetar, under det att diktaren har språket, musikern tonerna och målaren färgerna, så har skådespelaren inga ändra matetialier, Hvatigenomi san kan framställa idealet, än sitt eget kött och blod, sin egen person. Denna måste han sammanpressa, uppblåsa, vränga, kränga och indavända: så ofta och länge, att-blott en ötvermensklig elasticitet kan frälsa honom från att förlöra sin egendömliga prägel och reduceras till ett teätertillbehör, en repertoirväska, en guttaperchamassa. i å : Man förtäljer om en: engelsk karrikaturmålåre: att han framför sneveln 23 Ixnge Kado