Aftonbladet – 22 januari 1858, sida 3

men då man i den följetonistiska (jag kan icke kalla det:--den. kritiska) -verldentalade om hennes snille i uppfattandetaf en röls helhet; om hennes studium,, om hennes. skarpsinnighet i tolkandet-af de stora: tragödernas innersta. mening, då talade man — ursäkta min öppenhet — utan att sjelf rätt veta hvarom manstalade. Att hela denna Rachels konst också verkligen inskränkte sig till en sådan lycklig gåfva att träffa riktigt, om än på höft, inom en viss ganska begränsad genre, bevisas tillräckligt. deraf, att hon var: och förblef ganska medelmåttig så fort hon trädde öfver inom arten af roler (åf den modernare skolan). der det fordrades en mera. fysiologisk än blott plastisk uppfattning, der känslan, den verkliga. djupare känslan, mera togs i anspråk än den retoriska talangen och den hos henne naturliga fallenheten för att göra bild och grupp. Vill man säga; att: den franska s.k. klassiska tragedien i henne hade funnit en sällsynt tolk, som det blir svårt att ersätta, å la bonne heure! Men dermed är icke all fransk tragedi jordfästad; så illa står det sannfärdeligen dock icke till med fransk dramatik och fransk konst. Några djerfvare pennor hafva redan härstädes låtit ett och annat ord falla ungefär så som mina ofvanstående oförgripliga refiexioner; men att Jules Janin, han, hvilken i sin tid först hade anat Rachel och sedan skapat henne, att han skulle hänryckt tala på hennes graf och i Journal des Debats sträcka armarne efter henne, som efter en försvinnande gudomlig syn, detta är i högsta grad som sig bör, och i sjelfva verket, såframt han ej uppfylt denna pligt, skulle han icke med god smak kunnat efter den betan förtära en enda strassburgerpastej. Andra, ännu dristigare pennor hafva redan börjat störa förgudningen förmedelst att röra vid mamsell Rachels enskilta lif, förmedelst att påminna om huru hon, drifven af en outsläcklig hunger efter dukatrullar och juvelsarmband, sålde till den högstbjudande narren, icke så mycket sina behag — ty dessa 10ro måttliga — som sin celebritet, huru hon i de sista åren hade undergräft sitt stora rykte genom att ordentligt skoja fram genom Ryssland och Amerika, äflandes att på sin triumffärd taga äfven de futtigaste småteatrars skillingar med i sin aldrig mättade börs, 0. 8. v. Men detta är ohöfviskt. Konstnärinnan för sig, mamsellen för sig! Det angår ej heller verlden, hvem som slutligen skall annamma hennes efterlemnade millioner och guldkronan från beundrarne i Lyon, antingen pappa Felix och syskonen eller mamsellens anonyma barn, — ty det lär nog bli en brinnande uppbygglig familjeprocess derom — inga skandaler, inga skandaler! Vi hafva talat om den klassiska tragedien, ou ett ord äfven om den moderna! Jag har häromaftonen begifvit mig till Porte S:t Martin-teatern, för att se den 786:te representationen af Dennerys senaste melodram Les chevaliers du brouillard, Töcknets Riddare. Ni känner tillräckligt ifrågavarande teaters specialitet, och jag behöfver derföre icke synnerligt vidlyftigt uppehålla mig vid stycket sjelft. hvars titel redan talar volymer. En af fembundra effekter sammanväfd handling, med två dueller, ett obegränsadt antal pistolskott i luften, ett och annat mord i förbigående, en half förgiftning (icke mer!) en mordbrand, en förolyckning i båt på Themsen, en packoch stortjufs-ballett vid röda lyktors sken, diverse fängelsescener, med mycket annat melodramatiskt, groteskt, fasansfullt och lustbart, som ej så noga kan specificeras. För öfrigt är pjesen naturligtvis på sitt vis underhållande, och den saknar alldeles icke sidor, der en konstnärsförmåga kan med fördel utveckla sig. Det är också detta jag särskilt vill ha nämt, att der är bland annat en madame Guyon, som spelar den ena hufvudrolen, der är en mademoiselle Laurent, som spelar den andra. Jag behöfver icke säga, att dessa damer röra sig i en krets af öfverspänning, och att föredragets starka sida till stor del ligger i dessa oris,, dessa skrik af passion, af förtviflian, fasa, raseri, skrik äfven af kärlek och ömhet, hvilka utgöra ett sine qua non särdeles för denna teaters egendomliga publik, men detta erkändt och afräknadt, detta, som här rentaf betingas af förbållandena, hvilket lif, hvilken verve, hvilken sanning till och med i ganska mycket! Jag vill icke jemföra madame Guyon med t. ex: Rachel — polerna ligga alltför långt åtskilda, — men jag anser kritiken illa fylla sin bestämmelse och göra sin pligt, då den. endast de haut en bas ognar ett bifall åt en sådan aktris, som den törstnämda. Rolen vare huru som helst, men konstnärinnan han här satt sig fullt in i den, hon har uppfattat den sådan den en gång är, och hon återger den med en inre fullhet och en spänstighet, som är så mycket mer beundransvärd, när man betänker att hon med få lagars mellanrum återgifvit den siart tvåhundra qvällar efter hvarandra. Jag måste nedge, att så väl madame Guyon som Marie Laurent här hos publiken ega ett mera ansedt och allmänt erkändt nathh som aktriser shors ligne, men herrar estetici tyckas draga sig för att vara fullt med om detta erkänaande, och deri: synas de migzstorligen fela. Madame Guyon bar alltigenom ett drag af snille, som sätter benne i mina ögon vida högre än mången, hvars storhet endast ligger i medelmåttans . polityr, inen som af tusende :rumpeter prisas; hvarföre? Derföre måhända blott, när allt kommer omkring, att hon spelar på en förnämare scen och inför litet mera