Aftonbladet – 21 januari 1858, sida 3

LITTERATUR. Macaulays yttrande om franska revolutionen. Ibland de. biografiska utkast, som innehållas i den: uti Leipzig på Tauchnitz förlag nyligen utkomna sjette delen af den berömde engelske skriftställarens historiska och kritiska uppsatser, hvilken af oss redan blifvit omnämd, intager lefnadsteckningen öfver Barrere främsta rummet, -till följd af de der förckommande omdömen om revolutionen. Af dessa meddela vi här några korta utdrag. Den stora krisen — så yttrar sig Macaulay öfver franska revolutionens orsaker och utbrott — bade ändtligen inträffat. Sålänge hafva väl aldrig i något land andlig fri t och politisk träldom bestått tillsammans vi sidan af hvarandra, som under de 70—380 å som föregingo ständernas sammankallan Gamla missbruk och nya teorier stodoi lika full blomstring tätt invid hvarandras sida. Folket, som icke egde någon författningsenlig utväg att sjelft värna sig emot de afskyvärdaste regeringsmissbruk, hölls skadeslöst för sin träldom derigenom, att man fritt lät det sysselsätta sig med anarkiska spekulationer, samt förneka eller förlöjliga hvar e princip, på hvil-ken statsinrättningarne hvilade. — — Man tinke sig en press sådan som den i London i förening med en regering sådan som den i Petersburg, och den oundvikliga följden häraf skall blifva en explosion, som kommer verlden att darra. Och så var förhållandet i Frankrike. Despotism och tygellöshet, förenade i ett olycksaligt förbund, ha alstrat denna väldiga revolution, i hvilken man finner båda föräldrarnes drag sammanparade uti en förfärlig blandning. Om den första nationalförsamlingen yttrar han sig med ett visst beröm. Den var sammansatt af de bästa materialier för en parlamentarisk församling, som det dåvarande Frankrike kunde uppvisa, och hade just gjort en början att fylla den stora brist på praktisk statsmannaerfarenhet under loppet af tvenne händelserika och mödosamma är, då denna församling lät hängifva sig till det beslut att förklara sina egna medlemmar icke vidare valbara till den nya lagstiftande församlingen. Utan allt tvifvel, tillägger författaren, gafs det icke i Frankrike ett sådant antal af män. hvilka i samma mått hade egt de förmågor, hvilka äro nödiga för att skickligt leda statens angelägenheter, och just i ett sådant ögonblick lemnade dessa lagstiftare, förledda af den barnsliga önskan, att ådagalägga sin egen oegennyttighet, de uppgifter i sticket. hvilka de till hälften hade lärt, och dem ingen annan hade lärt, och uppläto sin sal åt en annan skara af nyläringar, hvilka först behöfde inlära elementerna af politiskt arbete.n Konungens afsättning gillar Macaulay under förutsättning af dess nödvändighet för bibehållandet af det franska områdets integritet; en förutsättning, som, enligt hvad Sybels forskningar nyligen upplyst, ej numera slår så helt och hållet in. Deremot är han fullkomligt ense med den nämde tyske forskaren i ett obetingadt förkastande af skräcksystemet och af allt hvad man anfört till försvar för detta gräsliga politiska missfoster, och hans kritik öfver denna del af revolutionen är öfverallt fall af fina anmärkningar och träffande styrka. Jakobinernas politik var att underkasta Frankrike en aristokrati, som var oändligt mycket sämre än den som utvandrat med grefven af Artois, icke bördens aristokrati, icke penningens, icke uppfostrans, utan helt enkelt ortens. Le ville ej veta af privilegierade stånd, men de ville hå en privilegierad stad. Att 23 millioner fransmän skulle regeras af 100,000 adelsmän och prester, sådant var odrägligt; men att 25 millioner fransmän skulle regeras af 100,000 parisare, detta var alldeles i sin ordning. Befogenheten för en medlem af denna nya oligarki var helt enkelt den att bo i närheten af konventets sessionssal, att dagligen under debatten tränga sig in på galleriet, samt då och då göra tjenst med piken för att blokera portarne. Det var fullkomligt enligt med Bergets grundsatser. att ett dussin arberare från Santerres bryggeri eller en bop springgossar :rån Herberts boktryckeri skulle nedtysta deras stämma, hvilka hade i uppdrag att representera sådana städer som Marseille, Bordeaux, Lyon, och att en hop halfnakna lastdragare från förstaden S:t Antoine skulle ha makt att öfverändakasta dekreter för hvilka fullmäktige för femtio eller sestio departementer hade röstat. — Så kommo dessa dägar, då den grymmaste af alla straffagar skipades af den grymmaste bland alla domstular, då ingen kunde helsa på sina grannar. läsa sina böner, kamma sitt hår, utan fara att beskyllas för en kapitalförbrytelse; då spioner lurade i hvart hörn, då guillotinen hvarje morgor var i jemt och strängt arbete, då fängelserna voro fullproppade som mellandäcket på ett slafskepp, då de i Seinen utströmmanhde rännstenarne rykte af blod, då det kostade lifvet att vara systerdotter till en kapteri vid kungliga lifvakten eller halfbroder till en doktorvic Sorbonne, att skratta åt en jakobin, som antagit namnet Cassius eller Timoleon, eller att benämna Sansculotternas 5:te Idus med: dess gamla vidskepliga namn Sankt Mattheusdagen. Det är osmakligt att påstå, det äfven den högsta grad af offentlig fara kunde rättfärdiga ett system sådant som detta. Det är solklart, att hela verksamheten i all slags bestraffning beror på den sorgfällighet, med hvilken man urskiljer den skyldige från der