Aftonbladet – 21 januari 1858, sida 3

på-drager sin knit : och i fullt raseri ränner kring gatorna, dervid stötande till höger och venster på vän och-fiende. Den populära föreställningen härom är, som vi tro, att ledarne under skräckregeringen varit dåliga menniskor, men derjemte stora min. Vi deremot se hos dem ingenting annat stort än deras dålighet. Deras politik är lika gammal som de äldsta berättelser, hvilka förtälja oss orm menniskörs styrelsemissbruk. Hvarje verkligt statsmannamedel ersatte skräckmännen under sin regering med blind grymhet, emedan de ej voro annat än demagoger ochi intet hänseende statsmän. Hela denna med stor vältalighet skrifna skildring afslutar Macaulay med följande ganska riktiga anmärkning: L sjelfva verket är just denta utomordentliga okunighet och deras uppfinningsgåfvas ofruktbarhet den bästa ursäkten för deras rofferier och mordgerningar. Vi tro på fullt allvar, att de icke skulle ha afskurit så många hälsar och plundrat så många fickor, så framt de hade stått att fegera på något annat sätt. fven det påståendet, att Frankrike genom skräckregeringen blifvit befriadt ifrån sina yttre fiender, tillbäkavisar Macaulay bestämdt, och säkert med rätta; han tillskrifver franska nationens kraft, fosterlandskärlek och tapperhet segerns förtjenst. Ganska riktigt och ganska anmärkningsvärdt ör hvad Macaulay yttrar om den för långa tider fortfarande, förderfiga verkan, som jakobinernas korta regering utöfvade påden allmänna opinionen inom Europa. Den skada, som framkallades genom jakobinernas förvaltning, upphörde ingalunda med deras störtande. Allmänna opinionen, som under tvenne mansåldrar hade blifvit allt mer och mer gynsam för borgerlig och religiös frihet. undergick efter skri regeringen en förändring, hvars spår man ännu ganska tydligt igenfinner. Det var naturligt, att en sådan förändring måste inträffa. då folket såg, att samma personer, som kallade sig förkämpar för Trolkets rättigheter. inom en tiderymd af tolf månader utöfvade flera förbrytelser än Frankrikes konungar, alla dessa merovinger, carolinger och capetinger. tillsammans hade begått under tolf århundraden. Menniskorna voro villiga att underkasta sig hvarje slags regering, blott icke filosofernas och filantropernas. Inom några få månader lyckades det dessa skräckregenter att bringa till stånd en reaktion, hvars slut ingen af dem skådade, och hvilken måhända ingen af oss kommer att skåda, och sedan de väl bragt densamma till stånd; förvånade de sig deröfver, begreto och förbannade densamma, och tillskrefvo den alla möjliga andra orsaker utom den verkliga — deras egen immoralitet och djupa oduglighet för ledningen af stora statsangelägenheter. Öfver. första konsulns politik yttrar han sig sålunda: Bonapartes politik var att betäcka det förflutna med en allmän glömska. Han tillhör till hälften Tev olutionen, till hälften reaktionen. Han var på en gång en uppkomling och en suverän, och han hade derföre något gemensamt med jakobinen och något med rojalisten. Alla, vare sig jakobiner eller rojalister, som voro benägna att understödja hans regering, antogos beredvilligt; alla de som visade sig fientliga emot hans regering, vare sig rojalister eller jakobiner, kastades till marken och bestraffades. Män, som deltagit i revolutionens gemenaste förbrytelser. och män, som kämpat i Condås arme, fann man vid hvarandras sida i hans förmak likasom i hans fängelser.. 1813 års napoleonska kammare -beledsagas till grafven med följande ord: Kejsaren hade abdikerat; bourbonerna återvände. Representantkammaren drog sig, sedan den under några veckor hade karrikerat nationalkonventets handlingar, tillbaka med den välförtjenta äran att hafva varit den dåraktigaste af alla de politiska församlingar, som någonsin : frodats på fransk jord. Dessa pedanter och pratmakare begrepo aldrig ett ögonblick sin ställning. De kunde aldrig första, att Europa antingen måste försonas eller besegras; att Europa endast genom Ludvig XVII:des återställande kunde försonas, och endast. besegras genom en diktatorisk makt, nedlagd i Napoleons händer. De ville ej veta af Ludvig, och de vill ej veta af det enda medel, som kunde hålla honom ifrån dem. De gjorde alla främmande makter, till sina fiender, då de stölde NapoIcon i spetsen, och dock hämmade de der senare, trädde honom i vägen, grälade meå honom om hvarenda småsak, och öfvergåfvc honom vid lyckans första omkastning. Derpi uppstälde de deklamationer och 800.000 bajonetter på papperet såsom motståndsmedel, sysselsatte sig med att ställa tillrätta en för faltning för sitt fädernesland, då det berodde af segrarens nåd huruvida de ens skull bibehålla ett fädernesland, och afbrötos slutligen midt under sitt käbbel om menniskans rättigheter och folkets suveränitet af Wellingtons och Bliichers soldater. str rNAARNASETRST TREA Naturvetenskaplig återblick på det. förflutna året;