Aftonbladet – 21 januari 1858, sida 2

—— drig -bar mindre än två juvelsringar) till ett tecken att samtalet var slut och tillsade sin medhljelpare att föra gentlemannen till White-. crossgatan eller The Bench. Till sin person hade han en ovanligt kraftfull växt, stor krokig näsa; en ymnig massa lockigt svart hår och ett par ofantliga poli-songer af samma färg. t Om den gentleman vi sökt skildra hade någon gnista mensklig svaghet i sin natur, så var det otvif-elaktigt för västar, af hvilka klädesplagg han egde en bådertalrik och utvald samling — sammet af hvarje färg från den djupt svarta till den kungliga purpurn och den lysande skarlakansröda — siden broderade i alla tänkbara och otänkbara mönster, och knapparne sedan! — men nej, vi måste lägga ned pennan eller ombyta ämnen; ingen målning skulle kunna göra full rättvisa åt hans knappar. i Sådan var den person som tog emot mr Roderick Hastings, då han. hoppade ur postschäsen vid porten. Hvad kapten, redan tillbaka i ert gamla qvarter? Det är förr än jag väntade. Jag trodde att ni nu hade kommit på grön qvist. Så hade jag också, Abby, svarade fången med ett vårdslöst skratt; men så dog den gamle skälmen, Peter Marshall, och hans affärer föllo i händerna på en listig jurist, som är min värsta fiende. Jag har hört att Peter är död, sade gäldstuföreståndaren med en:suck. Nå, nå, den bästa af oss måste ock gå den vägen. Denna gång var det den värsta som gick,, anmärkte Roderick; den skurkaktige, usle, gamle girigbuken :som skulle låta mina reverser falla i händerna på den som jag fruktar mest af alla. Kapten! kapten! utropade israeliten i en förebrående ton, skall man tala så om en