Aftonbladet – 20 januari 1858, sida 3

karakteren af det fantastiska och storartade skådespel, som omger oss. Här ser man bergsspetsar, betäckta af evig is; der. slocknade vulkaner med sina gapande kratrar, cmaljerade af lavan; längre bort här och der kringströdda basaltpelare, — ett verkligt Babels torn, omkullstörtadt af. Guds vrede. Der trakten åter blir, jemnare, är den betickt af ett lager af aska och. slagg, likasom hade en del af jordskorpan af den underjordiska elden blifvit bränd till stoft. :Sällsamma land, som räknar under hela året endast en -dag och en natt! och dagen, det är sommaren; och natten, det är vintern. . Dess skönhet är. det bizarra, dess karakter är förödelsen! Det pittoreska deri är .konturernas graflika mpjestit och landskapets storartade proportioner. Veegetationen . inskränker. sig. till: några dverglika björkstammar, som uppskjuta ur den askhöljda jordmånen, :eller .en svag grönska, som här och der, utbreder sin för : ögat välkomna matta. — Öfverallt.. ses spår. af plötsliga omstörtningar, . af våldsamma skakningar. Har det väl i alla tider .varit så? Eller fanns det, innan denna förödelse inI träffade, en bättre tingens ordning, som deraf: blifvit -tillintetgjord? -De gamla krönitorna berätta, att den isländska befolkningen icke alltid haft detta betryckta, resignerade och likgiltiga utseende; som man nu för tiden finner hos den. Den skall fordom varit stolt .och hjeltemodig. Om häfderna i detta fall säga sant, så måste också jordytans beskaffenhet på ön hafva varit helt annorlunda. ; Det är också verkligen obestridligt; att ön fordom; varit -betäckt med skogar och ängar. En talrik befolkning lefde der i välstånd. Men från tionde seklet börjar ett tidehvårf af förfärliga olyckor. Vulkaniska eruptioner, Jordbäfningar och hungersnöd följa tätt på bvarandra. Sedan-1013 :har man räknat 42 eruptioner,: hvardera åtföljd af det: sorgetåg af eländen, som eljest blott plägar följa ett långvarigt krig i spåren: Man skulle kunna känna -sig frestad att säga. att en skara af onda andar mot detta: land lössläppt alla sina vilda nycker. Efter lavaströmmarnes öfversvämningar kommo stränga vintrar: förfärliga stormar och snölaviner, som bortryckte både menniskor och boskap. Hungersnöd och härJande farsoter öppnade efterhand en graf för största delen af de qvarlefvande. Endast kusterna, den innersta strandremsan vid vikarne samt några dalar, med ett ord, knappast tredjedelen af ön är nu bebodd. Också tår den resande stundom färdas hela dagsleder utan att träffa en enda hydda, en enda mensklig varelse. Tystnaden i den förstelnade naturen afbrytes: endast af härmfogelns klagande skri. Vår ryttareskara, der den än ses svänga kring foten af ett berg, än försvinna i ett ödsligt pass, än åter sprida sig på slätten, antager hela det fantastiska utseendet af en drömbild. Hvad: har denna menniskoskara att göra uti dessa: vilda och ödsliga trakter? Ryttarne sjelfve, med sänkt hufvud och nedhukade öfver sina hästar, tyckas redan fått en anstrykning af nejdens dystra svårmod. Här är omöjligt att;.genom samtal förströ: ledsnaden under den tröttande resan. Man får ej färdas sida vid sida, hästarne äro nödsakade att gå i fil den ena efter den andra; ty stigen är knappast-tillräckligt bred för en enda; också är det ofta egentligen blott för hästen som den kan sägas vara tillgänglig; ty hvad ryttaren beträffar, så måste han, ifall han råkar vara begåfvad med: något långa ben, tidt och ofta släppa stigbyglarne och lyfta fötterna i vädret; annars löper han fara att häftigt stöta dem antingen mot stenarne eller jordtufvorna vid kanten af stigen. Dessa besynnerliga produktiorier i den högre. ridkonsten, dessa ben söm midt under hästarnes lopp utföra sina djerfva rörelser i alla slags vinklar, skulle för en åskådare på afstånd förete det mest groteska skådespel. Till lycka för ryttarens egenkärlek, blir han af ingen bemärkt; hvarken när eller fjerran synes en enda menniska. Hästarnes hofslag mot den hårda marken och stundom en otydligt. frammumlad ed af en och annani sällskapet, -hvars ben träffat nåfen stötesten: sådana äro de enda tecker, varigenom lifvets tillvaro här ger sig tillkänna. . : Man har ej en gång tid att samla sina tankår; sedan hästarne en gång kommit ifarten galoppera de alltjemt. Förödelsens panorama fortfar att utbreda sina förtrollade scener. Knappast ha våra ögon hunnit hvila en stund öfver en obetydlig slätt, förr än vi ånyo klättra uppför branta berg. eller slocknade vulkaner, hvilka, sedan de betäckt nejden med strömmar af lava, med grus och aska, nu slumra tysta och utmattade midt på skådeplatsen för sina härjningar. Snart flyr allt detta från vår åsyn, och vi fördjupa oss i en trång hålväg, der klippor af de:sällsammaste skepnader och ofantliga droppstensfigurer sväfva öfver våra hufvuden. Derpå följer åter en annan slätt, der en ström slingrar sig . i nyckfulla krökningar. Att kringgå den kommer ej i fråga; rakt framgår färden. Hästärne kasta sig i vattnet; de äro redan på andra stranden för att strax derpå störta sig i en ny strömfåra. , De tveka aldrig; de ha en; aning om att deras dagsverke lider till sitt slät; natten stundar; snart skola de få taga sig någon hvila. Den sista skymten af. dagsljuset upplöser sig i halfdunklet af nordens natt — vi kunna ej säga solens sista strålar; ty solen har ej visat sig; i dess ställe: hafva vi haft ett fint och genomträngande regn. Man slipper besväret att uppsöka ett gästvänligt tak; den helt och hållet öde trakten frikallar oss derifrån. Man utser till nattqvarter den första bästa. plats. som erbjuder sig, och der slår man tig ned. Sjöofficerarne bemöda sig att komma först; de ha under hela dagen sökt viså att de äro förträffliga ryttare. Det ges ett smicker, som en sjöman ej. kan motstå; det är då man -komvplimenterar honom för