Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 3

Mn lan rättegångstiderna voro honom en plåga; och en sysslolös dag, som äfven någon gång kunde inträffa för honom, var värre än döden. Det var sysselsättning han behöfde — sysselsättning för sin verksamma, oroliga hjerna, som .han ej så olämpligt kallade en klocka utan urnyckel; fick den en gång stanna, var han ej i stånd att åter sätta den i gång. Under sin långa bana som advokat hade han blifvit bekant med många hemlighetsfulla förhållanden. För att göra honom rättvisa måste vi säga att han bevarade hemligheterna väl. Han hade varit familjen Herberts juridiska biträde ända tills den tid, då den siste baroneten uppnådde myndig ålder, och det var 2j utan bitterhet som han såg det förtroende han så länge innehaft öfverflyttas på mr Elton, som vid universitetet hade blifvit sir Harrys vän och kamrat. Till sitt utseende var gentlemannen liten och mager; hans hufvud var af besynnerlig, spetsig form. På toppen deraf förspildes dagligen en liten portion puder — Vi säga, förspildes, ty det förmådde ej gifva hans utseende något uttryck af värdighet eller anseende. Hans oroliga grå ögon och en egen spasmodisk ryckning omkring munnen vittnade om hans i hög grad otåliga lynne, och så snart någonting i högre grad väckte hans uppmärksamhet, hade han en besynnerlig och obehaglig vana att med de två första fingren på högra handen slå på sin trånga, tillbakasluttande panna, ungefär som då en nybörjare i planospelning gör en drill. Han var omkring femtio eller femtiotvå år och i ud klädsel hade han den egenbeten att alltid bruka hessiska stöflor — måhända ett minne från hans ungdom, eller en ännu dröjande förvillelsei begreppet att han hade vackra ben. För öfrigt var han svartklädd både sommar och vinter, fracken ihopknäppt ända upp till