Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 3

ket arbete dch ihärdiga ansträngningar att rycka frihetens mognade frukter undan prestterrorismens fanatiska förföljelser. Sardinien är ett katolskt land, och vi erfara nu att det är utsatt för samma faror, som hota Belgiens frihet. Det hår ett presterskap, som blifvit beröfvadt sin fordna makt och en del sf sinå fordna egodelar samt derföre ifrigt sträfvar att för hvad pris som helst åter tillrycka sig väldet. Af detta mot den nya tidens idter oförsonliga presterskap och dess anhängare har bildat sig ett parti, hvars ledning frihetens hätskaste arffiender, jesuiterna, bemtktigat sig för att på Sardiuiens folk och regering hämnas affallet från Rom och göra landet äter fullkomligt underdånigt den heliga stolen. Konung Karl Albert yttrade en gång, då han talade om sina nationella sträfvanden: vJag lefver mellän republikanernas dolk och jesuiternas ckokolud!s Detsämma upplefva nu de frisinnade män i Piemont, söm fortsatt reformarbetet efter högre fosterländska principer. Republikanerna hafva genom uppträdena i Genua och Livorno visat jesuiterna hvartill de kunde begagna dem, för att befordra sina egna intressen. De kunde å dem utföra kattens rol och krafsa kastanierna ur elden. Genom dessa resningsförsöks misslyckande räddades de frisinnade från den då öfverhängande faran. Men nu hafva de gjort den nya erfarenheten, att jesuiterna arbeta på att tillställa en sådån förvirring inom deras partilif, att det frisinnade partiet skulle helt och hållet sprängas, samt en såsom följd deraf inträdande reaktion lemna fritt fält för ultramontanernas stämplingar. De senaste representantvalen uti Sardinien hafva föranledt den upptäckten, att en stor ultrakatolsk liga existerar, hvilken ledes af jesuiterna samt arbetar på att insmussla sina anhängare bland de frisinnades leder, för att derigenom försvaga det nationella partiet och begagna sardinska kamrarne för samma ändamål, för hvars uppnående ultramontanerna i Belgien arbetat med så mycken fanatism och så seg ihärdighet. Men genom afslöjandet af denna plan har densamma lyckligtvis blifvit tillintetgjord, och jesuiterna kunna nu vara beredda på att blifva at det frisinnade partiet lika kraftigt bekämpade och hållna i tygeln, som förut mazzinisterna. Det ärnu kändt, hyilka pseudoliberala som understödjas af jesuiterna och således äro att betrakta såsom hemliga fiender till frihetens sak. De frisinnade hafva derföre börjat en stor rensning inom sitt parti, hvarigenom de blifva istånd att afvända den hotande faran. De komma derigenom att er en vida bättre position än det frisinnade partiet i Belgien, hvilket först nu, efter sjuttenåriga strider, lyckats fullkomligt bjuda jesuiterna spetsen. Planens tidiga upptäckande gifver ny anledning att med ökad kraft fortsätta striden mot påfvedömet. Så länge Piemont ej fullständigt bryter med påfvemakten och ställer en fri italiensk nationalkyrka gentemot densamma, har man ej lagt det rätta sruppliga fundamentet för folkfriheten; ty endast en dylik åtgärd kan borga för, att den uppväxande generationen åtnjuter sin uppfostran utan att röna det förderfliga inflytandet af en påfligt sinnad klerus. Upptäckterna i Turin visa på nytt hvilka ansenliga medel stå jesuiterna till buds, och huru frikostigt de utströ penningar, när det gäller att undergräfva ett folks politiska frihet. Öfver 300,000 francs hafva blifvit af dem utdelade till ledning och korrömpering af valen, under det alla andra partier försmått detta föraktliga sätt att vinna anhängare. Det finnes för närvarande följande partier uti Sardinien: 1) Ministerens anhängare. 2) De konservativa konstitutionella, hvilkas ledare är grefve Revel. 3) Ultrademokraterna under Brofferios ledning. 4) Ultramontanerna. Till dessa sistnämde skola nu de falska liberala undanträngas, samt de ministeriella och demokraterna tillika hafva anledning ått i vigtiga frågor göra gemensam sak för att upprätthålla författningen. Utom jesuitligans organisation till valens ledning, genom bildandet af fem stora distriktcentralisationer uti Turin, Genua, Chambery, Sassari och Cagliäri, har äfven sällskapet S:t Vincent de Paulas under välgörenhetens täckmantel verkat för dylika ultramontana ändamål. Sällskapet understöder det fattiga folket uti Sardinien, för att göra detsamma till ett lydigt verktyg. Alldeles som uti Belgien. Huru lärorik är ej denna tilldragelse! Huru lifligt påminner den ej om reaktionens sträfvanden åren 1848—1849, då den öfverallt arbetade på att splittra, förvirra och korrumpera, samt slutligen afkastade masken? Hvad jesuiterna sökte åstadkomma uti Sardinien och Belgien, det utförde i de protestantiska länderna junkerdömets och byråkratiens ledare, troget understödda af pietisterna, och det lyckades de sistnämde bättre än jesuiterna att genomdrifva sina afsigter. De regerande voro nog kortsynta att öfverlemna sig åt deras inflytande samt derigenom hämma en utveckling, som för deras land, äfvensom för hela Europa, hade kunnat grundlägga en ny epok ati nationernas lif. 3 8 I RN