Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 2

Nattfare, rest stenen efter sina tre bröder, Fmnved, Olaf och Thorkel, samt slutar med denna vers i fornyrdalag: Foro alle Vikings söner; Landborne män läto rita sten, Hvarken någon annan runsten eller nordisk urkund har ordet landburnirn, och det rätt poetiska namnet Nattfare, ej heller nämdt å någon annan runsten, omtalas blott en endå gång i urkunderna, nemligen i den klassiska Landnamaboken, der en af den svensk födde Gardars-Islands andre upptäckaresskeppsmän bär detta namn. Denne Nattfare säges hafva bosatt sig på ön vid den efter honom uppkallade Nattfarsviken. Den således högst märkliga runstenen, som i urminnes tider legat omkull, med nedåt vänd inskrift, blef under mitt första uppehåll på stället, sommaren 1856, med stor möda omvänd, så att inskriften kunde läsas. Egaren af marken, häradsdomaren Erik Andersson i Bjurby, som villigt åtog sig och verkstälde detta, var då af tid och omständigheter hindrad att efter öfverenskommelse med mig flytta den väldiga, mer än fem alnar långa stenen, från dess låga och olämpliga plats till en nära invid varande höjd (Oppunda härads tordna tingsplats), der stenen skulle resas; och flera påminnelser hos vederbörande om förhållandet, nämndt äfven ett par gånger i Aftonbladet, hafva varit fruktlösa. Genom brefvet — skrifvet af en kunnig och studerad yngre man — underrättas jag nu. att sedan runstenen förliden sommar och höst småningom blifvit skrufvad omkring nittio alnar uppför backen till den gamla tingshögen, samt hans resning derstädes efter hand fortgått, så fullbordades omsider denna, så att Bjurbystenen den 4:de uti innevarande Januari månad erhöll full upprätt ställning. Och detta allt är Erik Anderssons verk! En värdig belöning åt den oegennyttige, genomredlige och allmänt aktade mannen bör icke uteblifva. Vite väcker ovilja, säger ett gammalt bondespråk; jag ville säga illvilja. Så länge bokstafven dödar skola aldrig blotta författningar, viten o. d. skydda våra dyrbara minnen. Den vida större mödan, att väcka och underhålla nationaliteten hos folket, skall deremot verka det enda naturliga, dugande och vackra: att minnesmärkena skydda sig sjelfva. Stockholm den 18 Januari 1848. Richard Dybeck. — De åtgärder, som blifvit beslutade dels här i Stockholm dels i åtskilliga landsortsstäder, i ändamål att söka inskränka varutborgningarne, ge Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning anledning till någre sunda och riktiga betraktelser om angelägenheten attinskränka konsumtionskrediten, men deremot utvidga och betrygga krediten för produktionen. Tidningen yttrar sig sålunda: En åsigt, som utur den ännu ej slutade penningekrisen väl torde komma att blifva en bland dem, som först erkännas och göra sig gällande i praktiken, är den, att en inskränkning måste göras i den hittills i vårt land långt drifna konsumtionskrediten: Det har med skäl blifvit mot det svenska kreditsystemet anmärkt, att det alltför mycket understödt konsumtionen och alltför litet produktionen. Följden deraf har blifvit, att den skadliga riktningen i det svenska nationallynnet, att lefva öfver sina tillgångar, har funnit en näring, i stället för att den bordt och behöft motarbetas. Här hafva, sedan åratal tillbaka, icke blott handlande, utan ock handtverkare, isynnerhet skomakare och skräddare, lemnat nära nog hvem som helst årslånga krediter, hvilka ända till senaste tider, då ett bättre förhållande i detta afseende inträdt, vavit förenade med stora förluster, de der måst ersättas af den ordentlige betalaren, som fått betala sina varor med afseende på kreditgifvarens risker och förluster. — I sin ordning hafva då detaljhandlarne och handtverkarne måst kräfva långa krediter af fabrikanterna och köpmännen en gros, hvilka åter ofta måst begagna utländsk kredit, hvaraf allt följden blifvit, att landets produktion varit till stor del ett år på förhand komsumerad. Och de penningeinstitutioner, som funnits i landet, hafva gynnat denna riktning. Våra banker hafva, såsom de ock till en del kallats, varit låne-, d. ä. utlåningskontor, hufvudsakligen till konsumenters fromma (eller skada?), under det de i jemförelsevis ringa grad understödt sjelfva produktionen. Tillika var, såsom ofta blifvit erinradt, den vigtiga bankfunktionen, att emottaga penningar, alldeles förbisedd, så att särskilta inrättningar i detta bänseende uppstodo, nemligen sparbankerna, hvilkas grundande dock berodde på ett välgörenhetsmotiv, icke af finansiella anledningar. En förändring härutinnan har länge insetts vara af behofvet påkallad, och ett eller annat