Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 2

ren med en förvånad min. Drömmer jag, eller har ni fått ett glas för mycket på morgonen ? Ingendera delen, sade dödgräfvaren. Gif mig dem genast! ropade Amen Corner, med ansigtet vanstäldt af ilska. Kanhända, sade gentlemannen, som nu för första gången bröt tystnaden, kanhända mr Nicholas — om detta är hans namn — anser det vara sin rättighet att visa grafvarne. Hans rättighet, jag må just sägal .sade klockaren föraktligt. Om det så är, vill jag söka öfvervinna hans betänkligheter,, fortfor främlingen och tog upp ur fickan några silfvermynt och bjöd dem åt Pim, som nu för första gången såg mera uppmärksamt på honom och ögonblickligen träffades af den tanken att han sett honom förut. Det var ett sväfvande obestämdt minne, ty han kunde icke påminna sig hvarken hvarest eller när det skett. Det är ej för betalningen, sirs, sade han aktningsfullt, men kyrkoherden har tillsagt mig att ej lemna dem ifrån mig. Dumma stackare ! mumlade klockaren otåligt. Doktor Gore menade att ni ej skulle låta någon främmande få dem. Naturligtvis kunde han aldrig vilja utsträcka detta förbud till mig: Om jag har orätt,, sade Nicholas med okonstlad enkelhet, så kan kyrkoherden lätt säga mig det, Jag hoppas; tillade han, att ni inte blir miss öjd på mig för det jag gör min skyldighet. SÖK Å Dick såg Amen Corner i strid med sin gamle vän och lemnade sina lekkamrater. Han hade en käpp i handen, och så liten haii in var, lyste dock hans mörka ögon af hot. Din egensinniga skälmy, utropade klockacen och tog Pim i kragen; gif mig nycklarne genast eller skakar jag lifvet ur pr Jag skall ... (Forts.)