Aftonbladet – 14 januari 1858, sida 3

vuacka dessa ord Iorestaliningen om dessa ljnfva vestanfläktar, som en varm sommarafton tillföra oss balsamiska blomsterångor. På hafvet ha de dock en helt annan betydelse. Sedan korvetten lemnat Skottland, är bon tvungen att sakta sin maskin. Vågorna spola öfver däck, Fartyget rullar som en d:ucken. Förfärliga stör r följa utan afbrott på hvarandra. Passagerarne, fastnaglade vid sina bäddar, med tom hjerna och tankarne stadda på vandring, söka så mycket som möjligt hålla god min i elakt spel; men sem vinden ej var oss alldeles eniot och som, onktadt den höga sjögängen, vi kunnat utsticka några segel, har ett regnigt, kallt och odrägligt väder blifvit i fartygets journal inrogistreradt under benämningen vacker kultj Ingenting är föröfrigt vanligare; kalla cj italienske och grekiske sjömännen sjelfva stormen La Fortuna? Dagen derpå aftager brisen, och ehuru han varit vacker, ser man den aftaga med nöje. Den följande dagen blir den allt svagare; man gläder sig ännu mer deröfver, så att det j är svårt att se, dtt man mycket lätt skulle a sig öfver dess fullkomliga försvinnande. Den 29 Juni blir vädret vackert i ordets rent terrestra betydelse. Ej ett moln på himlen: vid horisontens yttersta rand upptäcker man ind. Det är belöningen för alla seglarens vedermödor. Man har väl förtjent den efter tre dagars lidanden. Småningom framstiger widet ur det blåa fjerran. Kustlinierna antasa bestämda kenturer; bergen afteckna sina spetsar mot himlahvalfvet; dalarne upprulla sina veck, hvilkas sista utsprång badas af afvet. Det är Island. Det är den första stationen på vår resa i de ödsliga polartrakterna. Island har både före och under vår resa utgjort föremålet för våra ifriga studier. Något var af oss har mer eller mindre sökt göra sig förtrogen med dess gamla traditioner, genomläst dess poetiska historia. Något hvar riktar derföre nu sin kikare åt det håll, der ön dyker upp. Det första man upptäcker är ett ofantligt träsk, som sträcker sig längs sydöstra delen af ön. Allteftersom man kommer längre mot vester, förändrar sig landets utseende; kusten blir bergig och tvärbrant. De sanka trakterna ha tydligen dragit sig inåt landet. Kusten presenterar nu endast en följd af klippor af vulkanisk formation, som lodrätt stupa ned i hafvet, och bakom dem höja sig, som en oafbruten gördel, de skimrande glaciererna. Korvetten närmar sig kusten. Hon går längs utmed kap Portlands bergudde, märkvärdig för ett hvalf, som sträcker fig tvärs igenom den från den ena sidan till den andra, och framilar med snabb fart hland den labyrnt af ofantliga klippblock, som ligga kringspridda fiera mil ut i hafvet. Det är Westmannacyar, så kallade derföre att de tjenat till tillflyktsort åt öns första bebyggare, irländska slafvar, hvilka, sedan de dödat sin herre, en norsk sjöfarande, gömt sig der för att undgå hans vapenbroders hämd, Hafvet är fullkomligt lugnt. Man hör det cj andas. På afstånd ser man hvalarne, dessa trakters urinvånare, gravitetiskt vagga sig i det azurblå vattnet och uppkasta vattenstrålar, som solen förvandlar till gnistrande raketer. Nära skeppet uppdyka ofantliga fiskar och försvinna strax derpå i djupet, Be vidröra nästan skeppets sida; man ser dem mycket tydligt; det är hajarne, menniskans oförsonliga fiender. Korvetten dubblerar kap Reikianäs, letande sig väg bland taliika klippöar, och håller derefter rakt på Reikiaviks redd, der hon den 30 Juni på morgonen kastar ankar, Vi befinna oss utanför Islands hufvudstad. Morgonen är herrlig; solen oss välbevågen. om den också endast är en isländsk sol, och de småleenden den sänder oss äro något kyliga. Hamnen ger en särdeles liflig anblick. Cocyte, vår reskamrat, gungar der redan. prydd med alla sina flaggor. Transportbåten La Perdrix och två engelska ångare, lastade med stenkol för vår räkning, viänia oss. En örlogsfregatt, LArihemise., bärande den trefärgade flaggan och här stationerad för att beskydda de franska fiskrarne i polarhafven. ligger här äfven. Spaniens flagga svajar från stormasten af en brigg, som kommit hit för att intaga en last af torkad kabeljou, en oumbärlig artikel för den katolska halföns många botoch: fastetider. En liten engelsk rlogsångare är ankrad strax bredvid spanioren. Island är ett mycket fattigt land. Danmark figurerar ej bland makterna af först: ordningen. Det britiska fartyget kommer för modligen för att göra någon reklamation, för att ej förlora goda vanor. Slutligen har en på redden äfven liggande lustjakt hitfört en engelsk lord, som föratt roa sig valt en utflykt till Island. Den mycket hedervärde redaren ät för ögonblicket frånvarande. Han har med sina rescxamrater. begitvit sig på ett besök till Hekla och Geysern. Vi skola snart få tillfälle att med dem formera närmare bekantskap. Medan korvetten gör sin sista manöver, kastar hvar och en af. oss en blick på öns hufvudstad och dess. omgifningar, En kedja at lavaberg, som längst bort från horisonte kta sänker sig ned mot hafvet, omger stader på ena den sidan. På den andra utsträcker sig en stor hafsvik, i hvars bakgrund höje sig Snöfels-Jökul, en ofantlig glacier, täckt med evig snö. Reikiavik har. ingen forntid. Har den ci nutid? Det är hvad vi snart skola se. Det ir sextio år sedan man gaf detta namn åter samlingaf fiskarekojor. Handeln har omskadat byn till landets hufvudort. Framtider skall måhända åtaga sig att bygga staden För närvarande har man sett alla bygnade; len innesluter, när man sett farkan, den enda bygnad som är uppförd af sten, nationalskolan, guvernörens bostad och två rader mycket. anspråkslösa hus, som ligga kring: spridda på en förbleknad gräsmatta. Hundr: steg från stranden ser man hvarken trädgår a Må ve Wo ARA KE RRD LR Å: vg