Aftonbladet – 11 januari 1858, sida 1

I dubbelt: hänseende inträffade nu högsommar på: Sterhenburg; en blomningstid full, af oändlig: rikedom, lif ochviskönhet. Mången gång:-kaståde: det,dock herr v. Arnim mycken strid. ochisjelfbeherrskning:, att. bibehålla:-den stränga roll han ålagt sig; men han framrhärdadesdöck. Det var naturligt, att: denna grannlagenhet. å, hans sida icke kunde. fela att-göra.det allrabästa intryck: på. fru. vi Arning :sinngs Det visade. sig: äfven snart, att i detta handlingssätt;. hvartill .en. fin-instinkt ledt honom, hans träffat rätta sättet att öppna hennes länge: för kärleken: slutna hjerta, samt ingjuta der förtröstan till sig: sjelf och tillit tillsandra; Likväl var det stunder, då Anima märkte en mörk rand af misströstan slingra siggenom den ljusröda väf, som hennes inbillning börjat väfva kring hennes hittills så glädjelösa lif. Mulna stunder. gifvas ock i lifvet, rätt många, utan att man vet hvarifrån de komma. Män erfar ibland en plötslig ångest, det kastar sig en skugga in i själen, utan att man kan upptäcka anledningen dertill eller föremålet, hvarifrån den kommer, Sådana skuggor komma igen allt oftare, förstora sig, mörkna mer. och mer och dröja allt längre ju äldte man blir, tills de slutligen aldrig vika. I sådana stunder tänkte Anima på den melankoliska början af deras förbindelse, på den liknöjdKet han då visat henne, och äfven framstälde sig, i af tiden föga förblekta färger, det bittra ögonblick, då hon hörde: hans och Hans 8. k, vänners :sårande gäckeri och den fögå hedrande meritförteckningen öfver hans förflutna lif och ungdomsbragder — ett minne, som hon förgäfves sökte förjaga. Det gifvesslynnen så skygga: och: ömtålig? till sin natur, så anspråkslösa vid uppskat