STOCKHOLM den 11 Jan. Vi meddela på annat ställe i bladet innehållet af en öfverenskommelse mellan: hufadens mannfakturhandlande en gros, angående de vilkor, de faststält för utborgning af varor, äfvensom en aunan dylik öfverenskommelse, träffad emellan sidenfabrikanterna. Man kan ej annat än önska att de hrr handlande och fabrikanter, som ingått dessa öfverenskommelser, kunde af de bittra lärdomar, som den navarande krisen gifvit, förmås att någotsträngare vidhålla densamma ön händelsen varit med några andra aftal i samma syftning, hvilka tid efter annan blifvit träffade. Det skulle då troligen icke dröja länge innan de helsosamma frukterna deraf skulle låta förnimma sig, och man Kunde hoppas att exemplet skulle vinna allmännare efterföljd äfven bland de importörer, som handla med kolonivdvaror och andra större importartiklar. Blir det en gång allmän sed att minutörerna icke erhålla varor på kredit annorlunda än emot löpande accepter, för hvilka valuta ovilkorligen måste på förfallodagen tillhandahållas, cnär acceptanten aldrig kan veta med hvem han vid förfallotiden får att göra, så skola minutörerna i sin ordning tvingas att inskränka sina utborgningar samt att, der sådana likväl ega rum, tillvänja sina kunder samma punktlighet, som den de sjelfva måste iakttaga. Härigenom oeh endest härigenom, kan man hoppas sätta en gräns för den konsumtion utöfver förhandenvarande tillgångar, hvilken nu är så allmänt rådande 1 landet och såsom ett kräftsår tärer på dess vilstånd och hejdar det på den utveckling bana, hvarpå det befinner sig. Men den för en lugnt och jemnt fortskridande utveckling af våra näringar och vårt välstånd så ytterst angelägna reform af kreditbruken, som härigenom skulle åvägabringas, kan och bör på flerahanda sätt främjas och understödjas af lagstiftningen. Till en början bör handelsboks och motboks bevisningskraft i afseende å utborgningar så vidt möjligt är inskränkas. I annat fall skola alla sådana öfverenskommelser, som de här ofvan omförmälda, blifva temligen vanmäktiga; ty de kunna ej förhindra, att efter någon tid, då konjunkturerna åter blifvit gynsammare, en och ädnnan ifventyrare och djerf spekulant, stående utem kretsen af dem, som träftat det nyttiga aftalet, uppträder och erbjuder detaljisterna i al!a landsändar varor på fördelaktiga betalningsvilkor och utan anspråk på accept. För ifriga köpmän, som handla med samma. varor, återstår i sådant fall knappast något annat val än att antingen gifva efter i afseende på sina strängare fordringar eller ock se sig öfvergifna af alla sina kunder. Och kan man un sådana förhållanden bedöma dem allt för hårct, om de, den ene efter den andre; blifva det ingångna aftalet otrogna? Först då lagstiltningen gjort det omöjligt för hvarje annan ön den mest lättsinnige och obetänksamme att utborga varor på det sätt, som härstädes varit örigt, gjort en sådan affärsverksamhet så att säga till ett öppet patent på vinglarayrket, — först då kan man hoppas få se sådana öfverenskommelser, som de här ifrågavarande, blifva i längden vidhållna. Den helsosamma reformen kan vidare frömjas af lagstiftningen derigenom, att hon ujpmuntrar till inrättande öfverallt i landet af väl organiserade banker som göra till sin hufvuduppgift. diskonterandet af inrikes vexlar och andra löpande förhindelser på kort tid. Häraf skulle bland andra fördelar vinnas tvenne särdeles vigtiga. För det första skulle. sedan ett sådant diskonteringssystem kommit i bruk, minutören, som accepterat en vexel eller annan förbindelse, veta att han vid de allra flesta tillfällen på förfallodagen hade ztt göra med en bank, som, kall och obeveklig fordrade och toge ut sin rätt. Han eggade derigenom än ytterligare att söka punktligt honorera sin accept, på det den äfven för framtiden måtte tagas för god och kunna diskonteras; ty vet minutören, att hans accept, såsom nu vanligen är fallet, hvilar i gross irens portfölj till förfallodagen, så hoppas och beräknar han alltjemt att denne, för att icke stöta ifrån sig en kund, skall bevilja anstånd, om sådant begäres, hvarigenom otvifvelakt le med accepten afsedda fördelarne till cn zod del förspillas. För det andra skulle egande fördringar för på kredit afyttrade varor genom en-sådan -diskontering upphöra att för köpmannen, som furnerar minutörerna, vara ett under många månader dödt kapital, som han måste ersätta genom anlitande af utländsk lankokredit eller andra lika dyra och äfven: tyrliga medel. Större redbarhet och soliditet i illa affärer, såväl små som stora, skule näraf blifva en följd, till båtnad för den ekowomiska ställningen i landet och för Sverges kredit och heder i utlandet. Slutligen, och framförallt, böra statsmakerna befordra den ifrågavarande vigtiga scdeformen derigenom, att de tillse, det icke staens egna verk och inrättningar föregå med låliga exempel och-bidraga att rent af vänja olket vid oordentlighet och bristande punktighet i affärer. Den oinvigde häpnar då man werättar honom, att lojheten i afseende på förvindelsers uppfyllande gått så långt inom vandelsklassen, att uttrycket kontantliqvid ill öch med om det förekommer i formli vontrakter och lagliga slutsedlar, är liktydigt ned en månads kredit, och att man för de undantagsfall, då man verkligen menar natt ontant betalning skall genast erläggas, måst ;ppfinna en särskilt teknisk term, som heter extra kontant... Men hvad skall man säga. lå statens verk handla efter samma grundats? Hvad skall man säga t. ex. om denna ETEN RENSNVOS NNE SERA ATERN 6 SS ÖN a ÖR UD FN Jr I JV rr NR fr J— I 2 Pn mn a OR ee