Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 1

och han kastade sig oroligt fram och åter. Anima! ropade han, du flyr mig... du hatar mig ; Fru v. Arnim gick fram till sängen; hon lade sin hand på hans: heta panna. Så, stilla ... här är jagju ... Edvard!... lugna er. Han grep hastigt efter hennes hand, förde den till sina ögon, sitt hjerta, sina läppar och åter tillbaka mot pannan. Fru v. Arnim stod tyst och betraktade den ångestfulla blicken och de flygande pulsarne vid halsen och tinningarne; hon kunde till och med märka hjertats vilda slag. Gå inte bort! ... öfvergif mig ickel ropade ban åter. Anima sökte lugna honom, hon talade i fast och vänlig ton: Jag blir här, jagPöfverer er inte, lugna er blott. Antingen nu att denna försäkran verkligen förmådde bryta sig väg genom de orediga drömmar,som omtöcknade hans själ, samtanslånågon redig sträng i dess djup, eller ock att lifskraften utmattad af en föregående öfveransträngning nu sjönk vanmäktig tillsammans, nog af, patienten blef småningom stillare. Den vilda ingesten löste sig efter hand, tills den iändteligen efterträddes af en orolig dvala, uppfyld af dunkla drömmar och feberfantasier, dem den sjuka gaf luft i halfbrutna ord och hviskningar. : Hans tillstånd förvärrades dag för dag. Fru von Arnim lemnade icke hans rum, endast hon förmådde i någon mim stilla feberanfallen, och endast ur hennes hand mottog han läkemedlen, Under dlera dagar kämpen de hans starka natur och ungdom hårdt för lifvet, slutligen nedlades vapen å båda sidor, men ingen visste hvilken som var segervinharen i denna vådliga kamp. Drifhjulen i len vackra mekanismen tycktes ett efter annat sakta sig, och ingen visste om den lifsström, som ännu fanns qvar, tilläfventyrs änmm en gång skulle framvälla med tillräcklig sraft att åter -sätta dem i gång. Efter tvänne ånga svåra veckor, hvilka :tycktes: Anima en rel evighet, inträdde någon förändring, Så